63 avvisade kommitténs majoritet tanken på att knyta an till redan befintliga organ som skol- eller kyrkoråden och föreslog en ny myndighet, barnavårdsnämnden. Fridtjuv Berg hävdade däremot att en särskild myndighet för behandlingen av samhällets olycksbarn bara behövdes i samhällen med kasernerade trupper eller talrikt proletariat. I en utförlig reservation framhöll han att majoritetens nya barnavårdsnämnd i själva verket blivit organiserad just med skolrådet som modell. Han betonade dessutomatt förslaget inte skulle medföra någon egentlig omfördelning av arbetsuppgifterna utan låta bördan ligga kvar på samma person — kyrkoherden— somordförande i både skolråd och barnavårdsnämnd. Denne skulle tvingas göra anmälningar och remisser till sig själv, med andra ord svara för ett omfattande dubbelarbete. De flesta remissinstanserna anslöt sig till Bergs linje. Från påfallande många länsstyrelser anfördes dessutom att kommitténs uppfostringsprogram inte byggde på några nya principer utöver gällande förordningar omfattigvård och folkskola. Även om läget inte var akut, medgav man att den rättsliga regieringen kunde behöva korrigeras. Men man var långt från de alarmsignaler om »en mörk framtid till mötes» som 1896 hade utstötts av Fridtjuv Berg och i riksdagsskrivelsen. Sammantaget utmynnade remissomgången i ett massivt stöd för Bergs reservation och för det befintliga skolrådet sombeslutsmyndighet i barnavårdsfrågor.65 K.. Maj:t och riksdagen följde samma linje, låt vara att varje skoldistrikt fick möjlighet att inrättasärskild barnavårdsnämnd bestående av minst fyra ledamöter, men även där skulle kyrkoherden vara självskriven ordförande. En liknande tvist fördes om vilken myndighet som skulle vara besvärsinstans. Barnavårdslagen 1902 medgav, som beskrivits i föregående avsnitt, en rad ingripanden i det enskilda familjelivet: förmaningar, varningar, hot, övervakning, ålägganden, aga, tidsobestämda tvångsomhändertaganden samt föräldrars förlust av umgängesrätt men med bibehållen försörjningsplikt. Frågorna omöverprövning inskränkte sig dock till beslut omavskiljande av barn från dess föräldrar, medan beslut omandra åtgärder var utan appell, till exempel förordnande om aga. Diskussionen rörde inledningsvis om besvär från missnöjda föräldrar skulle prövas av länsstyrelse eller domkapitel, alltså två administrativa överinstanser.^^ Riksdagsdebatten tillförde emellertid nya aspekter. I andra kammaren lämnade liberalen och redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Henrik Hedlund, en motion där han ifrågasatte om föräldrarätten, som beBet. II s. 128-136. Remisshandlingarna förvaras i ecklesiastikdepartementets konseljakt 29 november 1901, Prop. n:o 30. RA. Prop. 1902:30:3, 11, 27—29, 60—62. Riksdagens skrivelse 1902:59. SFS 1902:67, 2, 27§§. ^7 Bet. II s. 64, 136-137.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=