59 och femår (villkorlig utskrivning var möjlig efter ett år), vilket kan ställas i relation till ett avsevärt mindre tvång i det straff på böter eller högst sex månaders fängelse somvården ersatte. Minimitiden två år motiverades med att man måste förhindra alltför kort vistelse på anstalten. Senast vid 20 års ålder skulle den unge förbrytaren lämna anstalten för gott. Styrelsen för anstalten fick samma rätt somledningen för skyddshem eller barnavårdsnämnd att utöva vårdansvar genom att utse den första anställningen, även det en reglering som övertogs från husbonderätten i 1833 års legostadga.^^ Den straffrättsliga rabatten, eller rättare sagt eftergiften, för äldre tonåringar kombinerades nu med en långvarig rehabilitering under tvång, den allmänpreventiva eller vedergällande synpunkten fick se sig tillgodsedd genom det av domstolen efterskänkta straffet och av rättsinskränkningar inomramen för de individualpreventivt verksamma åtgärderna.^'* En central fråga var dock hur den förlängda institutionstiden skulle finansieras och administreras. Den officiella retoriken efter Fridtjuv Bergs motion 1896 hade hänvisat till statens oavvisliga plikt att inte lämna åt den enskilda välgörenheten att avgöra, omlagens anvisning skulle följas eller förvandlas till en död bokstav.55 Vi övergår därför till att undersöka hur den offentliga »myndigheten» reglerades. 3.3. »visserligen sträng, men på samma gång faderlig» — myndigheten 3.3.1. Statens oavvisligaplikt Den officiella retoriken bakom 1902 års lagstiftning gick ut på att uppfostran var ett bättre brottsförebyggande medel än straff. Genom målgruppernas bestämning till både straffbara tonåringar och vanartade eller försummade barn placerade sig lagstiftaren i gränslandet mellan straffrätt och förvaltningsrätt. Staten påtog sig uppfostran av individer i övre tonåren upp till 20 års ålder. Villkoren för tvångsåtgärder pendlade mellan beteende-, miljö- och karaktärsrekvisit. Ett ideologiskt och tekniskt problem för lagstiftaren var hur han skulle kunna förena behandlingstankens krav på flexibilitet med strafftankens principer om likhet, förutsägbarhet och proportionalitet. Frågan hade konsekvenser också för regleringen av den offentliga »myndigheten», dess organisation och verksamhet. Riksdagens skrivelse 1896 talade omstatens oavvisliga plikt att följa det brittiska exemplet. Genom att tillgripa lagstiftning, anslag och inspektion skulle staten inte längre låta den enskilda sektorn avgöra om ändamålsenlig upp- ” Bet. I s. 141-144. SFS 1902:67,20 §. SFS 1902: 72, 4-6§§. 5-' Strahl 1955 s. 33. Riksdagens skrivelse 1896:37:13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=