58 Justitieministern Annerstedts hållning ter sig förklarlig mot bakgrund av att han i samma skede satt somordförande i krigslagskommittén och där förde en engagerad kamp mot spöstraff inom den militära rättskipningen. Spöstraffet skulle emellertid snart återkomma på dagordningen. 1908 tillstyrkte lagutskottet två motioner om återinförande av prygelstraff. Utskottets ordförande var den konservative juristen Ernst Trygger och somledamot ingick också häradshövdingen Gustaf Rudebeck, vilken vi nyss mött somen av ligapojkskommitténs piskdissenter. Mot utskottets tillstyrkan reserverade sig bl.a Johan Widen och Carl Lindhagen och deras linje vann riksdagens gehör med knapp marginal. 1908 års förslag föll först efter votering, inför vilken flera andra motståndare till piskning somstraff, bland andra justitierådet Ivar Afzelius, framhöll att agan skulle betraktas som ett nödvändigt och nyttigt medel för disciplin. Detta gällde särskilt då spöandet kunde förenas med strafflagens tvångsuppfostran för ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år.^' Afzelius hänvisade här till en ordning som var väl etablerad. Fängelser och arbetsanstalter hade sedan länge reglementen, vilka medgav spö somdisciplinåtgärd mot fångarna. Arbetsrätten kunde se tillbaka på en liknande tradition, men sedan 1858 satte legostadgan gränsen för husaga av manliga anställda vid 18 år. Enligt ligapojkskommitténs förslag till tvångsuppfostran för ungdomsbrottslingar skulle dock anstaltsvistelsen pågå tills den intagne fyllde 20 år. Frågan omhur den glipan skulle tätas besvarades av Högsta domstolen. På förslag av justitieråden fick ledningen för både skyddshem och uppfostringsanstalter rätt att disciplinärt bestraffa de intagna utöver vad som tilläts enligt legostadgan, det vill säga även manliga intagna över 18 år. Man får alltså konstatera att 1902 övertog den framväxande barn- och ungdomsvårdens inrättningar en gammaldags, patriarkal husaga, somhade avskaffats i det fria samhället, men bibehållits inomfångvårdens anstalter för vuxna. Det anförda exemplet med husagan är i själva verket belysande för mentaliteten bakom 1902 års lagstiftning. På lagnivån utformades strafflagens tvångsuppfostran efter samma patriarkala och vaga pedagogiska principer somgällde för barnavårdslagens skyddshem. Ändamålet var att ge ynglingen den »gudsfruktan och arbetsduglighet» som eliminerade benägenheten för asocialt beteende. Behandlingstidens längd bestämdes av iakttagelser somgjordes av den administrativa myndigheten långt efter domen. När faran för återfall ansågs överstånden skulle den unge skrivas ut. Behandlingen skulle pågå mellan två LU 1908:29:25-40. Röstsiffrorna 1908 fördelade sig i FK till 68-29, i AK till 121—91, alltså sammanräknade till 189 mot, 120 för återinförande av spöstraff. FK 1908:25:25—11. AK 1908:30: 2-79. 5^! Bet. I s. 144-145. Bet. II s. 97-98. Prop. 1902:7:10, 35-36. Prop. 1902:30:64-65. MAK 1902: 173. SäU (2) 1902: 2: 22-24. SFS 1902:67, 15 § 6 mom., SFS 1902: 72 s. 4, 6 § 1 p. Formellt avskaffades kroppslig tillrättavisning i svenska fängelser 1936, barn- och ungdomsvårdens institutioner 1946, lösdriverilagens arbetshus 1949, i folkskolorna 1957 och i familjen 1983. Nelson 1988 passim. Se även Pleijel 1961 och Stang Dahl 1978 s. 141-142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=