57 tänkandet sändes på remiss hösten 1898d^ Av 25 svar från länsstyrelserna och överståthållarämbetet stödde 15 stycken reservanternas linje omfängelsestraffets skärpning genomslag med spö. Invändningarna mot majoritetsförslaget var få och marginella. Fyra instanser ansåg inte polis vara rätt myndighet att verkställa piskningen."^^ Länsstyrelsen i Stockholms län menade att kvinnor över 15 år inte borde underkastas åtgärden. Länsstyrelsen i Jönköping ville föreskriva att slagen riktades mot sätet, inte ryggen och uttryckte oro för att bestraffningsvittnena inte skulle få betalt. Bara en instans av 25 — länsstyrelsen i Uppsala—var kritisk mot piskningöver huvud taget och anförde att åtgärden tedde sig somett affliktivt straff, ett återinförande av det sedan länge utdömda spöstraffet."**^ Mot bakgrund av den massivt piskvänliga remissopinionen"*^ är det remarkabelt hur justitieministern Ludvig Annerstedt med olika undanglidande manövrer lyckades föra bort agan från lagstiftningen. Med hänvisning till den pågående strafflagskommitténs utredning om kroppstraff som alternativ till korta fängelsestraff awdsade Annerstedt i 1899 års proposition alla förslag om att införa aga för personer över 15 år. Högsta domstolens yttrande 1900 medgav en försiktig öppning för återinförande av kroppsstraff; skulle de användas så var det företrädesvis just mot yngre brottslingar. I den andra propositionen 1901 kunde emellertid Annerstedt hänvisa till strafflagskommitténs enhälligt uttalade ståndpunkt att kroppsstraff i formav prygel inte borde användas som skärpningsmedel av fängelse, vilket han menade i ännu högre grad kunde åberopas mot dess användning somsjälvständig straffart. Detta var visserligen svar på tal åt minoriteten i ligapojkskommittén, somville göra agan jämförbar med straff, men knappast åt majoritetens eller remissinstansernas förslag omatt införa aga somuppfostringsåtgärd. Det särskilda utskottet 1902 påpekade luckan i Annerstedts resonemang och beklagade att åtgärdens användbarhet och lämplighet som uppfostringsmedel inte beaktats av K. Maj:t. Med hänsyn till behovet av snabb lagändring avstyrkte man dock inte propositionen. I riksdagsdebatten återkom emellertid ligapojkskommitténs ordförande, biskop Gottfrid Billing till de »reella skäl» som borde tala starkare för agan som tuktomedel än de formella betänkligheterna mot. Kamrarna accepterade dock till sist utskottets förslag, men i riksdagens skrivelse kvirrades flera gånger omatt propositionen inte tillgodosåg behovet av att byta ut straff mot »uppfostringsmedel av ena eller andra slaget». Svaren förvaras i konseljakt i justitiedepartcmentsärender 29 november 1901, RA. Överståthållarämbetet, Lst i Kristiansstad, Halmstad och Göteborg. Landshövding i Uppsala var Per Johan Bråkenhielm, landssekreterare var Pehr Löfquist. Statskalendern 1899, 1900. Se även remissvaren på det andra kommittébetänkandets förslag om att garantera rätten för folkskollärarna att slå sina elever, vilken många skoldistrikt sökt begränsa genomlokala reglementen. Förslaget tillställdes kretsföreningarna av lärare under centralstyrelsen för Sveriges folkskolor. 206 föreningar svarade, samtliga med tillstyrkan av utvidgad skolaga. Se Bet. II s. 105-107 och remissvaren i konseljakt i justitiedepartementsärender 29 november 1901. RA SäU (2) 1902:4:5-10. Riksdagens skrivelse 1902:108:4-5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=