54 3.2. »till gudsfruktan och arbetsduglighet» — medlen 3.2.1. Hot, aga och institution — barn under 15 år Syftet med barnavårdsdelen i 1902 års lagstiftning var att förbättra uppsikten över uppfostringsförhållandena inomkommunen.Medlen lades därför i händerna på barnavårdsnämnden, en instans i gränslandet mellan offentligt och privat somdiskuteras i nästa avsnitt. Nämnden skulle inomsin kommun följa den uppfostrande verksamheten i alla hem och vid behov kunna tillgripa åtgärder i tre steg: hot — aga — tvångsomhändertagande. Föräldrar till försummade barn kunde förmanas att bättre fylla sina uppfostringsplikter och erinras om risken att fråntas vårdnaden, inklusive bli ersättningsskyldiga för kommunens uppfostringskostnader. Förmaningen kunde delas ut enskilt eller i officiell och mer generande form. Även vanartade barn kunde varnas samt sättas under övervakningav en särskild tillsyningsman. Om barnet inte rättade sig, kunde nämnden i nästa steg tillgripa aga.^^ Åtgärden erbjöd, enligt ligapojkskommittén, en sista utväg att rädda barnet utan förflyttning från hemmet. Barnet skulle »på ett kännbart sätt erfara, att samhället icke kan tillåta det att vidare fortgå i den inslagna riktningen utan ämnar med kraft göra sin myndighet gällande för undertryckande av dess dåliga anlag och vanor. Det är tydligt, att för att agan skall kunna väntas medföra den åsyftade verkan, densamma måste utdelas med det eftertryck, att barnets trotsiga vilja brytes och en hälsosam respekt för samhällets myndighet bibringas detsamma.» Den ändamålsenliga agans art och omfattningpreciserades inte i lagen, utan ansågs få bero av barnets fysiska utveckling, motståndskraft och karaktär. Barnavårdsnämnds beslut omaga gick inte att överklaga men till förekommande av överdriven brutalitet skulle verkställigheten ske i närvaro av speciella vittnen, somutsågs av den dömande myndigheten, barnavårdsnämnden.^^ Det mest önskvärda var, skrev ligapojkskommittén, att inte behöva gå längre än så, eftersom det egna hemmet trots allt oftast var den bästa miljönför barnets utveckling. I vissa fall var det dock oundvikligt att ta hand ombarnen även mot föräldrarnas vilja och, när omhändertagandet väl var beslutat, verkställa det med sådan kraft att all förbindelse upphörde mellan barnet och dess föräldrar. Lagen skilde i det här avseendet på åtgärder för miljö- och för beteendefall. Miljöfallen, alltså försummade barn som själva inte gjort något ont, ansågs nämligen i första hand böra placeras i fosterfamilj eller till nöds i barnhem. När den unge nått sådan ålder och stadga att han kunde försörja sig, dock se35 Bet. II s. 54-55, 61, 65. 3'' Bet. II s. 62. SFS 1902:67, 5, 7 och 8§§. 3^ Bet. II s. 62 och (citat) 92. Förslaget om aga väckte inga som helst protester bland remissinstanserna eller i riksdagen utan återfanns i vår första barnavårdslag, se SFS 1902: 67, 7 § 2 p. 3s Bet. II s. 66. SFS 1902: 67, 11 § 1-2 pp.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=