50 Vissa författare, bl.a. Ivar Agge, har beskrivit 1902 års lagstiftning somuttryck för ökad humanitet och ambitioner att »lindra straffsystemets opersonliga hårdhet». Tolkningen får inte stöd av källmaterialet. Kritiken mot det rådande systemet gick inte ut på att fängelsestraff för ungdomar på något sätt var en brutal metod för social anpassning utan tvärtom på att de var för korta och milda för att medge effektiv uppfostran. Det vore intressant att räkna hur ofta kravet på »kännbara» reaktioner framfördes i de social- och kriminalpolitiska dokumenten runt sekelskiftet 1900. Vårdalternativet legitimerades inte med att det var humant utan med att det tillät långa, eftertryckliga och tidsobestämda frihetsberövanden i den mån somändamålet krävde. Lagstiftaren använde olika vägar att ersätta straffet med långvarig och kännbar vård, att göra den hittills ansvarige ansvarslös, att skjuta barnbegreppet uppåt i åldrarna. Ligapojkskommittén skrev att samtidigt som straffbarhetsåldern ovillkorligt skulle inträda först vid 15 år, ansågs samma uppfostringsmedel somgällde för barn under 15 år kunna tillgripas för brottslingar över den åldern och upp till 18 år, omde på grund av försenad utveckling, försummad uppfostran eller andra ogynnsamma omständigheter fortfarande befann sigpå ett barns ståndpunkt. Kommittén föreslog därför att en manlig förbrytare i åldern mellan 15 och 18 år i stället för ådömda böter skulle kunna agas med högst 40 slag av ris eller rotting. Som ersättning för böter vore agan tillräcklig för att på samma gång rätta och straffa den unge brottslingen. Brottslingar i samma ålder och av båda könen skulle dessutom i stället för ett straff på böter eller fängelse i högst sex månader kunna sättas i uppfostringsanstalt, på obestämd, men inte obegränsad, tid. Både agan och anstaltsvistelsen var avsedda som uppfostringsmedel, inte som egentliga straff.-° Förslagen om aga fördes senare bort ur diskussionen, inte minst tack vare justitieminister Annerstedts envetna motstånd. Den historien ska vi diskutera i det kommande avsnittet om»medlen». Idén omskattefinansierad anstaltsvård i stället för straff för ungdomsbrottslingar skulle däremot få ett laghistoriskt genombrott. Tvångsbehandlingen motiverades med att den medgav ändamålsenlig social träning och yrkesutbildning. Förutsättningen var dock att behandlingen fick pågå under tillräckligt lång tid, vilket den etablerade, rättvisa straffmätningen inte medgav. För den nödvändiga differentieringens skull måste emellertid beslutsmyndigheten kunna bedöma den tilltalades personlighet; straffet skulle efterges bara omden tilltalade befann sig på ett barns ståndpunkt, det vill säga var i behov av och mottaglig för behandling. Hur skulle målgruppen barn definieras i det fallet? Ligapojkskommittén valde att begränsa utbyte av straff mot tvångsuppfostran till fall, där den brottsliges »sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling» ansågs motivera åtgärden. Han skulle såväl förstånds- somkänslomässigt vara så outvecklad, att han sannolikt kunde formas genomuppfostran utan att utöva 2° Bet. I s. 89-95.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=