49 dighet att förordna om aga eller uppfostran för barn under 15 år. För underåriga individer skulle tvärtomi fortsättningen brott behandlas somvanart och samhällets reaktioner komma från den kommunala barnavården, inte statens straffrättskipning. Justitieråden hade därmed bidragit till att föra över en problematisk grupp från domstolarna till den lokala administrativa sektorn, till den gryende socialrättens område. Domstolarnas myndighet skulle fortsättningsvis avse endast lagöverträdare somfyllt 15 år. Det revirtänkande somsägs ha utmärkt norskajurister inför tillkomsten av bamevemsloven 1896’^ kan alltså inte påvisas i Sverige. De svenska justitierådens målsättning tycks snarast ha varit den rakt motsatta. Greppet att omklassificera brottslingar under 15 år till vanartade hade emellertid också en statsfinansiell sida. I propositionen 1902 hävdade K. Maj:t (i likhet med vissa remissvar över 1993 års betänkande från ungdomsbrottskommittén) att om staten skulle stå för kostnaderna för vård av unga lagöverträdare, fanns risken att de kommunala myndigheterna väntade med insatser och inte i tid stoppade ungdomars kriminella agerande, vilket skulle tillåtadematt ostört kvalificera sig för straffrättssystemets förödande reaktioner.*^ 1902 års överföring av underåriga förbrytare från statens straffrätt och kriminalvård till kommunernas socialrätt och barnavård sköt själva brottet i bakgrunden. De myndigheter som skulle anförtros rätten att besluta om unga brottslingars omhändertagande, hade inte egentligen att rannsaka om brottet, utan endast att bedöma barnets karaktär och levnadsförhållanden i stort.En liknande förskjutning från den brottsliga gärningen till gärningsmannens vandel, personlighet, sociala bakgrund och i synnerhet hans levnadsmiljö fanns också i 1902 års revision av reglerna för straffmyndiga ungdomsbrottslingar. 3.1.3. »på ett barns ståndpunkt» - lagöverträdare mellan 13 och 18 år Möjligheten att döma 14-åringar till straff avskaffades alltså i 1902 års lagstiftning. Villkoret för straffbarhet i 1864 års lag — att den unge ägt nog urskillning att insegärningens brottslighet — ansågs av kritikerna bara borga för att han nått en viss förståndsmässig uppfattningsförmåga men inte den känslomässiga omdömesförmåga, självbehärskning och självständighet i viljan somborde förutsättas för straffbarhet. Men framför allt ansågs straffen för fjortonåringarna i regel inte innebära »något kännbart strafflidande, att det icke verkar tillräckligt avskräckande och att det icke lämnar tillfälle att inverka varaktigt förbättrande på brottslingen».''^ Stang Dahl 1978 s. 162-169. Prop. 1902:30:51. Sc även Soc. styrelsen 1993 s. 7, Statens institutionsstyrelse 1993 s. 21, Kammarrätten i Stockholm 1993 s. 7, samtliga i Remissvar med anledning av SOU 1993: 35, Justitiedepartementet. SäU (2) 1902:2:12. I*» Bet. I s. 28-30, 86-92, citat s. 90.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=