48 téns andra (»socialrättsliga») avdelning hunnit föreslå att tvångsuppfostran för vanartade och försummade barn under 15 år skulle beslutas av en kommunal, administrativ barnavårdsnämnd. Nu ändrades tongångarna radikalt vad gällde behandlingen av ungdomsbrottslingar. Med hänvisning till den processuella skillnad en administrativ handläggning skulle innebärajämfört med domstolarnas prövning i brottmål mot unga förbrytare, hävdade justitieråden Billing, Westring, Hellström och Afzelius att processen borde vara så likformig som möjligt, oavsett omden gällde kriminella eller icke kriminella, vanartade eller försummade barn. Ligapojkskommitténs stränga åtskillnad mellan å ena sidan minderåriga förbrytare och å andra sidan sådana vanartade barn sominte övertygats om egentlig brottslighet kunde enligt justitierådens mening knappast vara grundad i förhållandenas egen natur, »i varje fall icke då fråga är ombarn under femton år». Justitieråden önskade alltså dra en skarp nedre gräns för domstolens ansvarsområde vid 15 år, men var öppna för att sätta gränsen för barnavårdsnämndens ansvarsområde högre. De hänvisade till att det ofta var tillfälligheter somavgjorde omett grovt vanartat barn komatt juridiskt klassificeras somförbrytare eller inte. Högsta domstolens resonemang belyste tvärförbindelsen mellan vad vi kallat målsättning, målgrupp, medel och myndighet, liksom mellan skilda rättsområden som straff-, process-, stats- och förv^altningsrätt. Man framhöll särskilt miljöfaktorerna; det ojämförligt mest verksamma medlet för behandling av såväl kriminella somicke kriminella vanartade ungdomar var att skilja dem från sina föräldrar för placeringi en offentligt kontrolleraduppfostringsanstalt. En sådan åtgärd ansågs, somvi sett i undersökningens inledande citat, inte som ett straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan som ett pedagogiskt behandlingssätt, vilket inte främst betingades av någon enstaka gärning från barnets sida, utan snarare av att det ansågs leva i en omgivning, där någon kraftigare reaktion mot det sociala beteendet inte var att vänta. Beslutsrätten borde därför läggas på en myndighet somhade förutsättningar att i varje enskilt fall bedöma nödvändigheten och lämpligheten av en sådan åtgärd. Såvitt justitieråden kunde förstå saknades den kompetensen hos domstolarna i de större städerna, där lagen främst tänktes komma till användning. Domstolarna kunde inte själva göra de noggranna undersökningar somborde äga rum, innan man tillgrep en så allvarlig åtgärd som att dra undan ett barn från dess föräldrars vård. Dessutom skulle överprövningen läggas på olika myndigheter, i det ena fallet domstol, i det andra administrativ myndighet. Som skäl för att inte lägga beslutsrätten hos domstol åberopade justitieråden tydligen både skyddet av familjens rättsäkerhet och samhällets behov av effektiva åtgärder. Justitieministern Ludvig Annerstedt togfastapå Högsta domstolens erinran. I propositionen den 29 november 1901 utelämnades regeln omdomstols mynHD:s protokoll över lagärenden 17 oktober 1900 i Prop. 1902:7:23—26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=