47 uppfostran av barn. Till vanartade skulle hänföras barn, som genom sitt beteende visade att uppfostrarna i deras nuvarande omgivning — hemmet och skolan — inte räckte till som social kultivator. Uppvärderingen av den sociala miljöns betydelse för val av rättslig reaktion var påfallande också beträffande regleringen för ungdomsbrottslingar, både under och över 15 år. 3.1.2. Brott blir vanart - lagöverträdare under 15 år Kommittédirektivens uppdelning mellan minderåriga förbrytare respektive vanartade barn ledde till problem. Huvudregeln i 1864 års strafflag var som nämnts att barn under 15 år inte kunde straffas. Domstol kunde dock förordna omaga eller placering i allmän uppfostringsanstalt. Lagen gjorde dessutomett principiellt undantag för mycket grova brott, då en 14-årig gärningsman kunde dömas till nedsatt straff, omhan ägt urskillning nog att inse sin brottslighet. Ligapojkskommittén föreslog i betänkandet 1898 en ovillkorlig straffrihet för barn under 15 år. Dessförinnan ansågs man i allmänhet ha nått varken den intellektuella förmåga att bedöma sitt handlingssätts straffbarhet eller, och framför allt, den motståndskraft i viljan mot utifrån verkande intryck som krävdes för straffbarhet. Kommittén ville inte heller sätta gränsen högre och man åberopade samma sociologiska motivering somför barnavårdsdelens övre gräns. I mindre bemedlade samhällsklasser hade barnen nämligen i regel avslutat sin skol- och konfirmationsundervisning vid 15 års ålder och trätt ut i arbetslivet. Straffrihet skulle stämma illa med en sådan självständig ställning. Dessutomhade kommittén inte funnit några utländska exempel där straffbarheten inträdde senare än vid 15 år.'^ Trots den ovillkorliga straffbarhetsåldern vid 15 år skulle enligt kommitténs förslag domstol även i fortsättningen »efter omständigheterna» kunna förordna omuppfostringsåtgärderna aga och allmän uppfostringsanstalt för barn under den gränsen. Kommittén hade, med tanke på den norska lagen 1896 och det danska förslaget 1895 som gav stora befogenheter åt vergerddet, övervägt att låta en kommunal, administrativ myndighet ansvara även för handläggningen rörande brottsliga barn. Det fanns många skäl, inte minst pedagogiska och rationella, som talade för inrättande av en myndighet av vergerådens typ. Tanken avvisades dock eftersomi alla länder utomNorge hörde brottmål mot minderåriga till domstol och en kommunalt sammansatt nämnd i brottmål stod inte i överensstämmelse med vad man uppfattade somden i Sverige hävdvunna rättsordningen.Regeln bibehölls i K. Maj:ts första proposition den 17 november 1899. När frågan sedan komunder Högsta domstolens granskning hade kommit1864 års strafflag 5 kap. 1, 2 §§. >3 Bet. I s. 85-86. Prop. 1902:30:59-60. 1+ Bet. I s. 98-99.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=