43 ända in på 1890-talet förvarades i samma institutioner som straffångar, till särskilda tvångsarbetsanstalterd° Frågorna var emellertid inte nya. Somett planerat led i fängelsernas konsolidering hade kommittén bakom1885 års lösdriverilag förordat intagning av lösdrivare mellan 15 och 18 år i, som man skrev, allmän uppfostringsanstalt, »om tillgång därtill finnes». Bakom förslaget stod bland andra landssekreteraren i Jönköpings län, Algot Hugo Bagge. Formuleringen »omtillgång därtill finnes», som var identisk med vad 1864 års strafflag föreskrev för brottslingar under 15 år, avvisades dock med hänvisning just till att ingen tillgång fanns.Den inställningen, att uppfostran av asocial ungdom inte var en fråga för staten och dess budget, anfördes somteoretisk grund för inrättandet av den privata åkerbrukskolonin Hall, som hade invigts 1876 och vid tiden för uppfostringslagarnas tillkomst leddes av Fredrik Fant. Både Bagge och Fant ingick, somvi sett, i ligapojkskommittén. Meningsbrytningar till trots nådde ligapojkskommitténs ledamöter en lösning somtycks ha byggt på en gemensamupplevelse av att situationen krävde nya rättsregler. Kommittén, och senare riksdagen, lyckades jämka samman intentionerna från konservativa och liberaler, från kyrkan, rättsvetenskapen, förvaltningen och fängclseledningcn, folkskolan och filantropin. Över hela processen svävade rättsstatliga krav, som inbegrep att Högsta domstolen skulle yttra sig över lagstiftningens konstitutionella aspekter. Bland de mest aktiva justitieråden återfanns Ivar Afzelius, vilken hade disputerat på en civilrättslig avhandling men sedermera blivit e.o. professor i processrätt, därpå revisionssekreterare, för att slutligen ägna sig åt lagstiftning och dömande. 1910 blev han president i Svea Hovrätt, landets högsta domarbefattning.Han hade studerat i Tyskland på 1870-talet och påverkats av Rudolf von Iherings utilitaristiska och teleologiska synsätt om rätten som ett styrmedel för att uppnå vissa politiska ändamål, vilka kunde variera efter de samhälleliga behovens skiftningar. Iherings Der Kampfums Recht (1872) fick sin svenska översättning av Afzelius 1879. Han var politiskt aktiv, bl.a. somledamot av första kammaren och talman där åren 1911—1915. Ivar Afzelius var en dominerande gestalt inom svensk kulturliv, till vilket man på den tiden räknade även ledande jurister (han var ledamot av Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och en av de aderton i Svenska Akademien) och visade påfallande handlingskraft inför tillkomsten av 1902 års uppfostringslagar. De ideologiska, rättspolitiska frågorna stt:)d inte isolerade från samhällsekonomiska. Lagstiftningsprocessen 1896-1902 influerades av sparsamhetskrav Sc ned.^^ del V. ■*' Underdånigt förslag till förordning ang. lösdrifveri m.m. afg. d. 31 aug. 1882, s. 11. Prop. 1885:3:8. Anners 1990 s. 219-220. Modéer 1984 s. 173-189. Sundell 1987 s. 117—169. Om Iherings påverkan från Bentham, se Strömholm— Prändberg 1988, s. 289-299. 43
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=