38 Sammanfattar vi de anförda orsakerna framträder ett mönster. Övergripande ram är samhällets strukturella uppbyggnad med tätorternas lönearbetarfamilj somprototyp. Sonen lämnas vind för våg utan uppsikt av någon gränssättande husbonde, förälder, arbetsgivare, kyrkoherde eller folkskolelärare. Pojkens inre är en tabula rasa, impulskontrollen outvecklad, frestelsemotståndet lågt, personligheten vidöppen för moralisk smitta. Utan tillsyn är han utlämnad åt storstadens många möjligheter till inlärning av otillåtna beteenden. Mot den skadliga och kaotiska tätortsmiljön ställs föreställningen om landsbygdens skyddade och välstrukturerade jordbruk, byggt på kärnfamiljen och en omgivning, sominnebär att barnen utan avbrott vägleds av två allvarliga och kärleksfulla föräldrar. På nästa nivå utskiljer sig tre undergrupper. Den första klandrar föräldrarnas aktiva beteende. De har hemfallit åt brottslighet, liderlighet, dryckenskap, tiggeri, det vill säga laster somkommer att överföras på barnen genomexemplets inflytande eller direkt undervisning. Föräldrarnas passivitet är kärnan i den andra kategorin, vilken framställer underklassens klandervärda likgiltighet som grogrund för uppkomsten av gängbrottslighet. Den tredje typen är av annan dignitet, då den saknar momentet av klander. I stället framställs föräldrarna somskuldlösa offer för olyckliga omständigheter. Många föräldrar anses nämligen utan egen förskyllan blivit inkompetenta som uppfostrare på grund av strukturomvandlingen, nya produktionssätt, kort sagt av det moderna arbetslivets lönearbete. Dessa personer som under »normala» yttre omständigheter skulle ge sina barn ett gott hemkan inte utsättas för moralisk kritik.För barnens skydd och församhällets bästa måste emellertid det allmänna överta uppfostran och träda i fädernas plats, in locoparentis. Omhändertagandet är en förmån somkostar pengar och betraktas som en välvillig fördelning av något gott, inte en bestraffning eller ett moraliskt klander. Tanken att staten och medborgarna har rätt och plikt att sörja för ändamålsenlig uppfostran och utbildning skulle gå igen i åtgärdsrekvisiten, där målgrupperna vidgades och grunden för ingripandet blev en förment neutral diagnos omoförmåga och vårdbehov i kombination med en prognos omframtida asocialitet. Filosofin sammanfattades i riksdagen 1902 av det särskilda utskottet, i vilket både Berg och Wieselgren ingick; »Och som samhället måste fordra, att varje dess medlem såväl icke genom ett brottsligt eller lastbart levnadssätt sätter sig emot samfundsordningen, somäven efter måttet av sina krafter deltager i det gemensamma kulturarbetet, följer därav att staten är berättigad för detta måls vinnande anlita de nödiga åtgärderna, även där detta ej kan ske utan intrång i föräldrarätten.»-^ vuxen Omsorgstanken och intentionen att låta det allmänna vid behov träda in loco parentis uttrycktes inte bara då man gav sig i kast med barnavårdsdelen i 1902 Bet. Il s. 51. SäU (2) 1902:2: 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=