35 »omnågot bör av staten göras med anledning av den tilltagande förvildningen bland ungdomen, utan vad som bör göras»d'^ Trots den allmänna uppfattningen om behovet av ny lagstiftning åberopade ligapojkskommittén statistik för att belägga situationens allvar. Men man visade en kluven attityd till sina egna referenser, så tillvida att de uppenbarligen inte ansågs tillräckligt alarmerande. Tabeller sominte visade på ökning av brottsligheten viftades bort eller följdes av kommentarer om att statistiken egentligen inte var den sanna mätaren på sakernas tillstånd. Genomen egen enkät till landets samtliga skolrådsordföranden sökte kommittén kartlägga det ondas utbredning. Svaren visade bland annat att det totala antalet tvångsomhändertagna skolkande barn per år hade ökat från 40 år 1892 till 121 år 1896.’^ Ligapojkskommittén tycktes ändå haft avsevärda problematt engagera lokalsamhället för sin interventionslinje. I betänkandet skrev man att de inkomna svaren redovisade ett minimum, eftersom skolrådsordförandena bara räknat med de uppenbara fallen och uteslutit de tveksamma. Dessutom fanns fall, särskilt i större distrikt, sominte alls uppmärksammades av myndigheterna; siffrorna skulle säkert ha varit betydligt högre om bara enkätbesvararna hade förstått kommitténs önskemål. Man hade också frågat omskolrådsordförandena ansåg det nödvändigt med särskilda åtgärder för uppfostran av vanartade och sedligt försummade barn, men inte fått svar i någon större utsträckning. Till kommitténs överraskning saknades dessutom varje uttalande i den riktningen från storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, trots att uppgifterna från såväl polismyndigheterna somskolrådsordförandena själva i dessa städer otvetydigt, enligt kommitténs mening, visade att tillståndet bland det uppväxande släktet var allt annat än tillfredsställande. Verkligheten var med andra ord inte somde lokala förtroendemännen uppgivit utan som kommittén bedömde den. Någon större diskussion ägnades dock inte åt tabellernas tillförlitlighet utan statistiken tycks snarare ha använts för att bekräfta den upplevelse av snabba och oförutsägbara samhällsförändringar, som speglades i fängelsepredikanternas och folkskolelärarnas klagomål. Parallellerna med den norska laghistorien är slående. Den sociala referensramen för Bernhard Getz revisionsförslag 1892 var en ökad ungdomsbrottslighet, vars omfattning skulle bevisas med tabeller. Statistiken var emellertid inte '■* Ecklesiastikminister Claéson i riksdagen 1901. Prop. 1901:30:57. '5 Bet. I s. 153-57, 162. Bet. II s. 36-37. Frågorna gällde hur många barn mellan 7 och 15 år i skoldistriktet som kunde anses vanartade, sedligt försummade respektive hade saknat eller försummat sin skolundervisning, fört ett kringströvande liv, övat yrkestiggeri, visat ett omsedligt fördärv eller svårare vanart vittnande uppförande utan att ha åtalats inför domstol samt antalet fall då, med stöd av folkskolestadgans 51 §, varningar utdelats eller barnen skilts från sina föräldrar. Bet. II s. 36—37. '« Bet. I s. 21, Bet. II s. 33, 35, 37, 45.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=