32 den av vad somnu kallas »miljöfall», det vill säga barn, som inte själva visade asocialt beteende men sompå grund av sin uppväxtmiljö bedömdes vara i riskzonen för asociala karriärer. De tre målgrupper somBerg avgränsat - minderåriga förbrytare, vanartade barn och sedligt försummade barn - ifrågasattes aldrig under beslutsprocessen och har sedan dess med växlande benämningar ingått i begreppsarsenalen i alla 1900-talets svenska barnavårdslagar fram till vår egen tids LVXJ.^ Motionen fick en välvillig behandling i utskotten. I andra kammarens tillfälliga undervisningsutskott var Berg själv ledamot och folkskolläraren Emil Hammarlund ordförande. Första kammarens tillfälligautskott leddes av Sigfrid Wieselgren, generaldirektör i Fångvårdsstyrelsen.^ Fridtjuv Berg hade framhållit den brittiska kriminalpolitiken som ideal. Utskotten uppehöll sig därjämte vid annan västerländsk idé- och lagutveckling, inte minst de norska och danska lagförslag somlagts fram 1892 respektive 1895. Den tyska rättsvetenskapen ägnades åter uppmärksamhet, särskilt juristerna Appelius’ och Aschrotts förslag från 1892, somformulerade femgrundläggande rättspolitiska krav: höjning av straffbarhetsåldern, utmönstring av kriteriet att förståndsmässig utveckling var ett tillräckligt villkor för straffbarhet, utbyte av fängelsestraff för unga mot tvångsuppfostran, införande av preventiva skyddsåtgärder för vanvårdade men inte brottsliga barn och — vilket är särskilt intressant ur skandinavisk synvinkel — överlåtande av beslutsrätten till ett särskilt lokalt uppfostringsråd, Erziehungsamt, inte till domstol. Riksdagen avlämnade i april 1896 en skrivelse till K. Maj:t, somi stora drag följde utskottens linje; brottsprevention sågs främst som en fråga om uppfostran, hotbilden var ett samhälle präglat av hastigt växande ungdomsbrottslighet, vilken antogs ha sina rötter i sedlig upplösning. Den egentliga källan till det sociala eländet ansågs i allmänhet vara att familjerna försummade eller misskötte vården av sina barn. Samhället befann sig inför ett djupgående ont, och åtgärderna kunde bara bli effektiva omde sattes in tidigt, innan barnets sinnesart hamnat i ett läge där »en inre omgestaltning av dess känslo- och viljeliv samt sedliga föreställningar måste stöta på nästan oövervinneliga svårigheter». Det var därför inte tillräckligt att vårda de vuxna förbrytarna i fängelser eller att avskilja de minderåriga fångarna utan man måste också låta uppfostra vanartade barn liksombarn, somgenomföräldrarnas vanvård löpte risk att vanartas. Riksdagen framhöll främst behovet av att revidera strafflagen, lösdriverilagen och folkskolestadgan, att ekonomiskt säkerställa de särskilda uppfostringsanstalterna på sätt somskedde i utlandet samt att anordna inspektion av anstalterna. Frågans komplicerade natur krävde dock särskild utredning.^ Lundström 1993 s. 68-69, 77. Se även 2§ (miljöfall) och 3§ (beteendefall) i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser omvård av unga. 6 FK:sTfU(l) 1896:6. AK:sTfU(l) 1896:9. ^ MAK 1896:123:4-5. AK:s TfU(l) 1896:9:3-4, 8-9, 23-39. Riksdagens skrivelse 1896:37: 8-11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=