30 lagar, vilka somredan sagts dels införde kommunala barnavårdsnämnder med tvångsmakt att sätta personer under 15 år i s.k. skyddsuppfostran, dels gav domstol rätt att för lagöverträdare mellan 15 och 18 år ersätta ett utdömt straff med förordnande om tidsobestämd behandling i statlig uppfostringsanstalt. Diskussionen som föregick lagstiftningen aktualiserade i påfallande grad samma typer av frågeställningar somventileras i 1990-talets kriminalpolitiska debatt. Vi ska nu ur ett rättshistoriskt perspektiv närmare studera hur problemen formulerades inför tillkomsten av 1902 års svenska uppfostringslagar. I första kammaren föreslog häradshövdingen, sedermera landshövdingen i Västernorrland, Gustaf Rudebeck inrättande av »allmänna» uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare.' Rudebeck anförde att de unga lagöverträdarna hade blivit allt fler, vilket bekräftades av domstolsmålen, av statistiken och av fängelsepredikanternas årsberättelser. Aga enligt strafflagen medförde sällan den brottsliges verkliga förbättring och möjligheten att döma brottslingar under 15 år till uppfostringsanstalt begränsades av att den enda tillgängliga institutionen, den privata åkerbrukskolonin Hall, ständigt stod överfull. Platsbristen hade enligt Rudebecks mening medfört ödesdigra uppskov med att verkställa domar, så att ungdomar som behövde vård på institution inte kunde beredas plats och att domstolarna blivit mindre benägna att överhuvud taget döma till uppfostringsanstalt. Lagen kunde inte följas, varför samma brottslingar återkomår efter år till dess de uppnått nog hög ålder för att kunna sättas i fängelse. Staten hade ett obestridligt ansvar, hävdade nu Rudebeck, att ta in den unge brottslingen på uppfostringsanstalt redan efter hans första fall. Kostnaderna skulle mer än väl betala sig genomatt så många fler samhällsmedlemmar kunde räddas från moralisk undergång. I andra kammaren samlade Fridtjuv Berg, förgrundsfigureninom1890-talets svenska folkskola, 21 ledamöters namn under sin motion om »beredande av lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt avseende försummade barn».^ Motionen hänvisade till den allvarsamma fara som hotade samhällsordningen genomatt det uppväxande släktet förvildades. Faran dokumenterades ur främst tre källor: utsagor från den allmänna opinionen inklusive tidningarna, från fängelseväsendet och från landets folkskolelärare. Berg använde sig av den klassiska retorikens »patetiska» argumentation, tilllämpad inte enbart av predikanter: »från fruktan till hopp». Berg framhöll att pressen gång efter annan lämnat alarmerande uppgifter omvåldsdåd och farliga förbrytarligor. Fångvårdsstyrelsen hade i flera årsberättelser låtit statistik och fängelsepräster vittna omden farliga ökningen av antalet ungdomsbrottslingar. Referenserna från Bergs eget yrkesfält, folkskolan, pekade i samma riktning; lärarna kunde i sin dagliga gärning steg för steg följa det ondas utveckling och på så sätt inse dess orsaker. De unga lagöverträdarna hämtades nämligen oftast ur > MFK 1896:20. - MAK 1896:123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=