23 Under de senaste tre decennierna har en rad undersökningar inombland annat statskunskap, litteraturvetenskap, social- och pedagogikhistoria, socialt arbete och etnologi visat skepsis mot den rätts- och samhällssyn som ansetts utmärka den framväxande välfärdsstatens lagstiftning rörande omsorg om barn och unga. Utifrån konfliktorienterade (eller åtminstone kompromissorienterade) perspektiv har man ifrågasatt om begrepp somutveckling, fara, risk och uppfostran kan betraktas somrättspolitiskt oproblematiska.^^ Uppbyggnadenav den offentliga sektorn har av flera författare beskrivits eller värderats somett beskäftigt programför social ingenjörskonst, avsett att lägga livet till rätta åt folkhemmets mindre bemedlade grupper och samtidigt höja kvalitetenpå människomaterialet. Flera utländska arbeten har använt sig av liknande angreppssätt.^'^ Relationen mellan humanitet och repression är emellertid komplicerad. Det finns alltid risk för anakronistiska slutsatser, för att man med rättshistoriskt facit i hand skriver tillbaka senare tiders humanism- eller brutalitet - till tidigare epoker eller att man bedömer andra tiders eller kulturers seder utifrån sin egen rättskulturs värderingar. Vad somframstår sombrutalt i dag, kan ha bedömts somnormalt eller till och med humant i en annan epok. Ett annat problem rör förhållandet mellan öppna och dolda intentioner. Laghistorien hänger ofta samman med politiska kompromisser, vilket innebär att krav på hårda tag inomett område kan vara ägnade att dölja humanitära intentioner inomett annat. Man kan tänka sig ett politiskt spel, där vissa aktörer för att undvika ett slags repression, exempelvis spöstraff för vuxna, acceptererar aga för straffomyndiga barn och ungdomar. I sitt arbete omGustav III;s strafflagsrevisioner har Anners berört den vanskliga avvägningen mellan humanitet och rationalism. Han konstaterar att de tidigaupplysningsförfattarnas, t.ex. Beccarias, liksom den svenske kungens, argumentation för mildare straff i första hand inte byggde på medlidande med den straffade utan snarare hade en kall, rationell motivering, nämligen att strafflindringar ansågs som ett effektivare kriminalpolitiskt medel än onyanserad avskräckning. Anners påpekar också att öppet redovisade humanitära bevekelsegrunder av taktiska, resultatpolitiska skäl kan hållas tillbaka för rationella argument. I den här undersökningen om 1902 års lagstiftning avstår jag emellertid från att leta efter dolda motiv och koncentrerar intresset till de offentligt framförda ståndpunkterna. Hypotesen är att lagstiftningen i sin egen tid framställdes som ett medel för att minska lidandet för ungdomsbrottslingar och vanartade barn, ett uttryck för ökad »humanitet». Det leder till en första frågeställning; Vilka Ohrlander 1992. Sidebäck 1992. Holgersson 1977. Mattson m.fl. 1984. Olsson 1980. Eklund 1974. Swärd 1993. Frykman— Löfgren, 1985, 1987. Elwin m.fl. 1971. Boethius 1989. Horgby 1986. Johannisson 1990. Tallberg Broman 1991. Ahlström 1992. Lindell 1992. Broberg 1988. BrobergTydén 1991. T. Englund 1992. Sundkvist 1989, 1991, 1994. Rothman 1971, 1980. Schlossman 1977. Platt 1977. Stang Dahl 1978. Johanssen — Thoisen 1985. Foucault 1987. Lokke 1990. Humphries 1984. Donzelot 1979. Stangl 1988. Anners 1965.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=