20 märksammat särbehandlingen av unga lagöverträdare.^"^ Frågan om bakgrunden till dualismen i reaktionerna mot ungdomsbrott är öppen för teoretiska infallsvinklar från fält somgränsar till straffrättshistorien. En första referens, åtminstoneför repliker, är Michel Foucaults idé om»själen somkroppens fängelse» och att avskaffandet av blodiga kroppsstraff, somunder 1800-talet följde i spåren av upplysningsfilosofernas kritik, bara var ett av inslagen i ett övergripande programför uppfostran av medborgarna. Det innefattade flera av de institutioner som kommit att nära förknippas med välfärdsstaten, bland annat förbättrande fängelser, folkskolor och mentalsjukhus.^^ Foucault framhåller för sin del tre dimensioner av 1800-talets kulturförändring. För det första ska disciplinering av samhällets individer givits en omvänd funktion. Dessförinnan hade den avsett att neutralisera faror, men nu övergick den till att fyllaen positiv uppgift genomatt öka den nytta somkunde utvinnas ur individerna. De disciplinära mekanismerna utvecklades för det andra inte bara genom »den stora inspärrningen» i fängelser och mentalsjukhus utan spreds utanför de fasta, slutna institutionerna till den öppna samhällssektorn. Folkskolan bildade små sociala observ^atorier somkunde granska och kontrollera inte bara barnen utan också deras föräldrar. Religiösa och filantropiskaorganisationer spelade allt större roll i 1800-talets övervakning av samhällets fattigare skikt. Displineringen var ett försök (mer eller mindre medvetet — hos Foucault ser man sällan några aktörer) att bringa ordning i det moderna samhållets anonyma mångfald. Individen, lönearbetaren skulle uppfostras till frivillig lydnad, konformitet och arbetsduglighet. För det tredje, skriver Foucault, blir disciplineringsmekanismerna förstatligade. Centralstaten krävde maktutövning och för detta ändamål försåg den sig med en oavbruten och överallt närvarande övervakning, en blick utan ansikte, som för\’andlade hela samhällskroppen till ett synfält. Det är inte förvånande att Foucault i detta sammanhang för in Bentham’s panoptikontanke, en samhällsssyn mer än teknisk lösning, somsägs tillgodose den moderna tidens problem och möjlighet, nämligen det offentliga skådespelets raka motsats, där ett fåtal eller rent av en enda människa sätts att studera (och kontrollera) en stor mängd andra människor. Trots sina överdrifter, och i vissa fall direkta sakfel, ger Foucaults provokativa konfliktperspektiv viktiga hållpunkter för den fortsatta undersökningen. Den franske sociologen Emile Durkheim utgick från i grunden social-liberala föreställningar om individens frihet under ansvar, ideal om en grundläggande konsensus, inte konflikt, mellan olika samhällsgrupper. Hans teori viLou 1927. Abbott 1938. Tappan 1949. Benneche 1967, 1974, 1983. Schaffstein 1968. Miehe 1968. Carlebach 1970. Hauge 1971. Mennel 1973. Platt 1977. Hasenclever 1978. Stang Dahl 1978. Schwall — Diiren 1980. O’Brien 1982. Lokke 1990. Roth 1991. Clement m.fl. 1990. Bogensberger 1992. Neumair 1996. Foucault 1987.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=