338 Individualpreventionen sattes högt, straffet framställdes som en blandning av klander och uppfostran, dess väsentliga objekt var viljan och personligheten, skuld var delvis en karaktärsskuld, farliga brottslingar skulle oskadliggöras. Den slutliga straffmätningen skulle, till skillnad från uppfattningen hos 1800talets rättsvetenskapliga doktrin somrelaterats ovan, kunna förläggas till verkställigheten, alltså efter domen. Den rättsliga regleringen sattes i omedelbart samband med en troslära, vilken påstods vara oåtkomlig för mänsklig kritik, det vill säga en inställning somvar ägnad att fördunkla att juridiken alltid är ett politiskt system för motstridiga intressen. 1600- och 1700-talets teokrater hänvisade till »Guds» ord, 1800-talets internationella kriminalister med Franz von Liszt i spetsen till naturvetenskapens exakta mätning av »fakta». Båda tankesystemen hade sina nödutgångar. När bibeln inte kunde rättfärdiga dödsstraff för stöld, tillgrep 1600-talets rättspolitiker romersk-rättsliga maximer om att straffen får skärpas, om sederna försämras. När Liszt inte fickden neutrala legitimitet han sökte hos den exakta empirin, övergick han till att åberopa principen om »kriminalpolitikens försteg». En annan parallell var att lokalsamhällets bedömning av den tilltalades personlighet tilläts påverka påföljdens art och omfattning. Social selektion var ett sätt att befria samhället från personer, vilka i äldre tider bedömdes som »ogräs» och i det moderna samhället som »socialt odugliga». De förbättringsbara och förbättringsbehövande, företrädesvis ungdomar, skulle däremot genomarbete och utbildningformas till laglydiga och kompetenta individer. Den avgörande skillnaden gentemot den gamla rättskulturen var att man i 1890-talets västerländska kriminalpolitiska diskussion hävdade att denna ändamålsenliga uppfostran inte längre kunde genomföras i den enskilda, privatafamiljen., utan måste kompletteras med särskilda anstalter från det allmänna, det sociala. Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att principerna i 1902 års lagstiftning - ofta karakteriserad som»behandlingstankens genombrott inomsvensk straffrätt» - visar sig äga överraskande starka förbindelser inte bara med betydligt äldre tiders synsätt utan också med den förhärskande straffrättsideologin. De motiv som anfördes var inte humanitära, de referenser och lösningar som greps var inte hämtade från modern naturv^etenskap eller kriminologi utan från sekelgamla tänkesätt om det sunda förnuftet hos socknens elit. Staten intervenerade visserligen, men interventionen innebar bland annat att ytterligare en problematisk vårdgrupp, de icke straffmyndiga lagöverträdarna, fördes över till lokalsamhällets ansvarsområde. På ett övergripande plan har vi funnit en kontinuitet i tankemönstren från skolastiken över Nehrman-Ehrenstråhle genomett kaotiskt 1800-tal framtill det tidiga 1900-talet och en gryende välfärdsstat. Lagstiftning har dock krävt precisering av flera begrepp, bland annat barn, uppfostran, familj och det allmänna. Vem ska uppfostras, vem ska uppfostra, hur ska uppfostran genomföras? Det är här vi har funnit väsentliga historiska till-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=