337 ett bättre samhälle. Föreställningen om den goda och kloka myndigheten har ett tydligt och ofrånkomligt ursprung i det sena 1700-talets upplysta despotism. Då framträdde också de tre viktigaste dragen i vad som skulle utvecklas till 1900-talets preventiva socialpolitiska ideologi; Vedergällande straff anses varken rättvist eller ändamålsenligt som reaktion när »växande individer» begått brott. Asocialt beteende kan förebyggas genombehandling. Samhället har både rätt och skyldighet att tvångsomhänderta barn, som på grund av miljö och/eller eget beteende riskerar att få sina liv förstörda. Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den svenska lagstiftningen 1902 visade många drag som i påfallande grad avvek från diskussionen inom IKV. Den svenske lagstiftaren förde över viktiga funktioner från det judiciella straffsystemet till lokalsamhällets elit, vilken sedan sekler förutsattes äga den personkännedomsomkrävdes för att förmedla en ändamålsenlig uppfostran. I valet av målgrupp, medel och myndighet drog man sig inte för att använda lösningar somtill formoch Innehåll hade introducerats - och i vissa fall även hunnit överges - inom ramen för det sönderfallande (hus)bondesamhällets politirätt och fattigvård. En starkt pådrivande faktor i den överföringen var justitieråden i Högstadomstolen, vilka med argument omrättsordningens »ändamålsenlighet» intog en annan hållning än de norska juristerna hade gjort inför tillkomsten av barnevernsloven 1896. Det måste i sammanhanget framhållas att 1800-talets svenska straffrättsliga doktrin och lagstiftning inte alls var främmande för att låta straffet mätas inte bara efter den brottsliga gärningen utan även efter gärningsmannens vilja, personlighet och sociala bakgrund och utifrån ändamålet att uppfostra honomtill en laglydig individ. Denna individualpreventiva, det vill säga i grunden patriarkala, straffrättsideologi ledde fram till slutsatsen att preventionen kunde tillgodoses inom ramen för en rättvis vedergällning, så att domstolen efter sin mätning av gärningsmannens skuld, vid domen men före verkställigheten, skullefastställa hans behov av uppfostrande straff. Vid sidan av denna »fördoltrelativa» straffrätt tillämpades dessutom ett tvåspårigt system som medgav att politirätten (lösdriverlagstiftningen) åberopades för att förpassa »farliga» förbrytare, som saknade eget kapital till tidsobestämt tvångsarbete omedelbart efter frisläppandet från fängelset. Det är därför svårt att komma ifrån slutsatsen att 1800-talets svenska rättsdoktrin och praxis — med sin tydliga inriktning på att förändra brottslingens karaktär och på att fysiskt övervaka samhällets mindre bemedlade grupper - hade väsentliga drag gemensamma med en äldre teokratisk, arbiträr rättssyn. Resultatet låter sig inte självklart förenas med tesen att 1800-talets straffrätt ska ha dominerats av en »klassisk skola», somville mäta straffet mer efter gärningens klandervärde än efter gärningsmannens karaktär och farlighet. Men man kan dessutom finna paralleller mellan de behandlingstankar som framfördes inom IKV och de straffrättsliga synsätten under Vancicm regime.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=