336 i ett och samma rättsliga spår. En gemensam ambition var att kunna förlänga anstaltsvistelsen för ungdomsbrottslingar utöver vad det rättvisa straffet innebar. Man tenderade att nedvärdera betydelsen av enskilda asociala gärningar för att i stället framhålla den unge gärningsmannens personlighet och uppväxtmiljö. Dessutomtenderade man att flytta den straffrättsliga bedömningen från tidpunkten för gärningen till tidpunkten för beslutet om åtgärd. Meningarna delade sig dock omuppfostringstankens juridiska konsekvenser och hur man skulle utforma åtgärdsrekvisit, rättsföljder, process och finansiering. För den lagstiftare somville följa »den sociologiska skolans program» fanns därför på samma gång flera alternativ att välja på och stora luckor att fylla. Man måste här framhålla att den svenska diskussionen inför 1902 års lagar saknade flera idéer som ventilerades i IKV, bland annat kraven på skyddsåtgärder för så kallat oförbätterliga unga lagöverträdare eller instrument för oskadliggörande och, vad Liszt kallade, »konstgjord selektion av socialt odugliga». Varken lombrosianism, rashygieniska tankar eller den framgångsrika naturvetenskapens metoder och kompetens gav någon återklang i den svenska lagdiskussionen - ännu så länge. Den svenske lagstiftaren litade 1902 i första hand på den sekelgamla traditionen om sunt förnuft och livserfarenhet hos socknens betrodde män under ledning av kyrkoherden. Många teman från debatten i kretsarna kring IKVhade dessutomtagits upp redan i 1840-talets debatt om»den sociala frågan». Redan då diskuterade internationella penitentiärmöten de två centrala frågorna omhur mycket av husfaderns tukt och tillsyn som borde överföras till andra samhälleliga instanser samt om, hur och varför ungdomsbrottslingar skulle åtnjuta straffrättslig särbehandling. Redan då fanns en motsättning mellan vad somansågs vara empiriska vetenskapers studier av, vad man kallade, »fakta» och straffrättsdogmatikens förment abstrakta tänkande, mellan rationell behandling och ett konsekvent straffsystem. Redan då framfördes krav på eftergifter av vedergällningen för ungdomsbrottslingar och på oskadliggörande av förbrytare som ansågs oförbätterliga. 1800-talets historia beträffande reaktioner mot ungdomsbrott visar upp ett komplicerat växelspel mellan centralmakt och lokalsamhälle, mellan statens straffsystemoch kommunernas sociala tvångsvård. Diskussionen och förändringen rörde den rättsliga avgränsningen av begreppet »barn» och av »det allmänna». Man talade mycket omvad sominte var önskvärt, målgrupperna, och om vem somskulle administrera och framför allt betala vården, myndigheten. Innehållet i vården, medlen, utformades dock fortfarande ytterst traditionellt. Vid tillkomsten av 1902 års lagstiftning visade sig patriarkala tankemönster från legostadgornas, fattigvårdsförordningarnas och kyrkotuktens åtgärdsrekvisit, åtgärder och administrativa bestämmelser vara användbara instrument för socialliberala krav på individens sociala utbildning och frigörelse. Med faderligt tvång skulle den fallne föras till plikten att delta i vandringen mot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=