335 »allmän» uppfostringsanstalt. Vid slutet av 1800-talet var riksdagens inställning radikalt annorlunda mot den som dominerat bara något decennium tidigare. Nu ansåg man att ungdomsvården var en riksintressant uppgift, väl värd att finansiera via den statliga skattsedeln. En revision av strafflagen 1890 tillerkände unga lagöverträdare under 18 år ytterligare generella nedsättningar av straffen. Mot slutet av 1890-talet inleddes en strafflagsrevision, som avsåg att särbehandla även äldre åldersgrupper genom individualpreventiva åtgärder i form av å ena sidan eftergifter som villkorlig domoch villkorlig frigivning, å andra sidan straffskärpningar som hårt nattläger, mörkt enrum samt med tiden dagsböter och tidsobestämd internering. I samma skede inleddes arbetet på en lagstiftning om särbehandling av ungdomsbrottslingar. 1902 års uppfostringslagar tillkomi ett skede då staten tenderade att låta sig integreras med den privata sektorn, inklusive kommunerna, bland annat genomatt allt mer intervenera i fattigvården och folkskolan, att skapa särskolor för döva, blinda och förståndshandikappade barn och att förhindra barnarbete. Den svenska rätten utformades också på 1800-talet under tydliga influenser från utlandet. Lagstiftningen 1902 låg delvis i linje med tidens allmäneuropeiska utveckling. De svenska uppfostringslagarnas retorik, åtgärdsrekvisit och rättsföljder utformades i nära anslutning till fransk, engelsk och tysk debatt och lagstiftning. Dessutomfanns påtagliga paralleller till lagstiftningen i Norge 1896 och Danmark 1905. De tre skandinaviska länderna avvek nämligen i processuellt avseende från regleringen i västerlandet för övrigt genomatt lägga väsentliga befogenheter i barn- och ungdomsfrågor på en nämnd med stark lokalpolitisk förankring, vergeråd respektive barnavårdsnämnd, i stället för på domstol. Inomden skandinaviska modellen rymdes dessutomvariationer, som innebar att Norge och i synnerhet Danmark lade särskild vikt vid statens judiciella, straffprocessuella reglering, medan Sverige höll fast vid lokala och administrativa traditioner avseende fattigvård, folkskola och arbetsrätt. Särdragen i den svenska lagstiftningens innehåll och tillkomsthistoria ger ny belysning av den så kallade sociologiska skolans betydelse i sammanhanget. Lagstiftningen 1902 och debatten dessförinnan visar många referenser till de diskussioner somfördes inomIKV. Gemensamt drag var en kluven inställning till samhällsutvecklingen, både oro och entusiasm. Den moderna industriproduktionen ansågs hindra såväl arbetarföräldrar från att övervaka sina barn som arbetarbarn från att övervakas av någon arbetsgivare. Många kriminalister kring Lranz von Liszt hävdade att staten, för att skydda produktionen och rättsordningen, i någon formmåste träda in i stället för de husfäder som samma produktionsordning berövat uppfostringsförmågan. Man krävde särbehandling av ungdomsbrottslingar, bland annat genom höjd straffbarhetsålder, skärpta krav på straffrättslig tillräknelighet och genom införande av tidsobestämd tvångsuppfostran. Tydligen ansåg man att dessa åtgärder kunde förenas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=