334 Under 1840-talet inrättades på privat-kommunala initiativ och efter internationella förebilder en rad svenska uppfostringsanstalter avsedda för beteendefall i åldrarna kringstraffbarhetsgränsen 15 år. På samtliga riksdagar från 1840/ 41 till 1856/58 väcktes motioner om statliga bidrag till dessa vårdanstalter. Motionerna fick inledningsvis avsevärt stöd, men vid tiden för den nya svenska strafflagens utfärdande 1864 hade stödet reducerats till några skånska bönder från de kommuner somanlitade och finansierade anstalterna i fråga. Vid mitten av 1800-talet ansåg riksdagen att ungdomsvården inte var ett riksintresse eller en uppgift att finansiera via den statliga skattsedeln. 1864 års strafflag bibehöll den gamla gränsen för straffbarhet vid 15 år. Yngre lagöverträdare skulle kunna sättas i allmän uppfostringsanstalt, men de organisatoriska och finansiella frågorna lämnades oreglerade. För ungdomsbrottslingar somfyllt 15 men inte 18 år infördes dessutomen generell nedsättning av de strängaste straffen. Den svenska lagstiftningen avvek på flera punkter från den reglering som Frankrike och Storbritannien introducerat två decennier tidigare. Inga svenska fängelser hade inrättats speciellt för unga fångar utan lagöverträdare över 15 år togs in på de vanliga straffanstalterna för att antingen hållas i cell eller gemensamhetsfängelse enligt de allmänna reglerna. Staten anvisade vägar från straff till vård men överlät till den privata och kommunala sektorn att upprätta och driva de vårdinstitutioner som avsågs träda i föräldrarnas ställe. Dessa straff- och statsrättsliga frågor var dock inte avförda från det offentliga samtalets dagordning. Under perioden 1864-1902 diskuterade både den rättsvetenskapliga doktrinen och den svenska riksdagen om, och i så fall hur, de reguljära straffen för fattiga ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år skulle kunna ersättas med tidsobestämd tvångsvård. Motståndarna till statligt stöd hänvisade till ideologiska motiv om att brott av rättviseskäl måste följas av straff och att bestämmandet av anstaltstidens längd inte fick läggas i händerna på administrativa myndigheter. Dessutom anfördes taktiska skäl om att man först måste konsolidera vården för otillräkneliga lagöverträdare yngre än 15 år, innan man inrättade särskilda anstalter för äldre ungdomsbrottslingar. Man uttryckte helt enkelt en misstro, av samma slag somkan vädras än i dag, nämligen att det civila samhället och kommunerna av sparsamhet försökte vänta med ändamålsenliga vårdinsatser så länge att ungdomar hann utvecklas till fall för den offentliga, statliga sektorns straffsystem. Inte desto mindre följde, med några decenniers fasförskjutning, den svenska utvecklingen samma mönster som kunde iakttagas i utländska rättssystem. 1872 anslog riksdagen extra medel till inrättande av ett fängelse för särskild behandling av ungdomsbrottslingar. Från mitten av 1870-talet beviljades suecessivt ökat ekonomiskt och administrativt stöd till den privata åkerbrukskolonien Hall. Anstalten bedrev tidsobestämd tvångsvård av brottslingar under 15 år, som dömts enligt bestämmelsen i 1864 års strafflag om intagning på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=