333 mässiga samt på individens förmåga att undertrycka impulser, motstå frestelser och skjuta upp belöning. Då framhävdes, för perioden av villkorlig straffbarhet, mognadskravets självbehärskande element framför de rent förståndsmässiga samt inte minst brottslingens sociala bakgrund. Personligheten och klasstillhörigheten sattes som objekt för prövningen och det skedde alltså en förskjutning, vilken inom psykiatrin motsvarades av att intresset gled från intellektuella defekter till brist på impulskontroll, till uppkomsten av begreppet »moral insanity». Sammantaget var den allmänna tendensen att olika former av differentierad vård ersatte straff för unga lagöverträdare, vilket bland annat möjliggjordes genom att begreppet »barn» och »husbondeansvar» förändrades; åldersgränser försköts uppåt samtidigt som staten intervenerade i privatsfären med lagstiftning och ekonomiska anslag. De barnavårdande och straffrättsliga åtgärderna kompå så sätt att överlappa varandra. Den svenska lagkommitté som tillsatts 1811 föreslog 1832 införande av uppfostrande åtgärder både inom och utanför det cellfängelse, på vilket man fäste stora förhoppningar om att kunna höja folkmoralen. Med motiveringen att brottslighet i allmänhet berodde på dålig uppväxtmiljö skulle unga fångar ges utbildning och uppfostran i särskilda lokaler. Man föreslog också att de strängaste straffen skulle reduceras för brottslingar somfyllt 15 men inte 18 år. Förslaget fick mycket kritik för att inte motsvara rättvisans krav. Dessutomföreslog lagkommittén att otillräkneliga lagöverträdare - som komplement till den husaga man övertog från 1734 års lag - skulle kunna placeras i, som det hette, allmän uppfostringsanstalt, omtillgång därtill finnes. Arbetet på en ny strafflag avstannade emellertid under 1840- och 50-talen. Det var mitt i ett skede då regelverket för bland annat politi, fattigvård, folkskola, arbetsrätt och lösdriveri reviderades så att väsentliga funktioner koncentrerades till kommunerna. Samtidigt inleddes en konsolidering av fängelsesystemet, avsedd att renodla cellanstalterna för långvarig behandling av personer somöverträtt strafflagen, inte personer somvar sjuka, utslagna, gamla, arbetslösa, lösdrivare eller på annat sätt stod utan en husbondes omsorg och tillsyn. De straffrättsideologiska frågornas samhällsekonomiska dimensioner framträdde då i öppen dager. Var vård av ungdomsbrottslingar en angelägenhet för statens straffsystemeller lokalsamhällets omsorg? Korrigeringen av det svenska regelverket avsåg att föraansvaret för fattigvård och folkskola till kommunerna, medan fängelser och arbetshus för vuxna beteendefall hörde till statens uppgifter. Uppfostringsanstalt för unga lagöverträdare grundades å ena sidan på en lagöverträdelse, regleringen fanns i strafflagen och tillämpningen låg på domstol i brottmål. Samtidigt var åtgärden avsedd att ersätta bristfälliga enskilda uppfostrare, vilket innebar anknytningspunkter till lokalsamhällets fattigvård. En central fråga blev därför: vem skulle bekosta särbehandlingen av unga lagöverträdare, staten eller den privata sektorn inklusive kommunerna?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=