332 • Som påbackning kunde lagöverträdaren underkastas ytterligare tvång efter straffet, exempelvis polisövervakning, inskränkt rörelsefrihet, flyttningsförbud, tvångsarbete eller annan inspärrning. Ett överskottsbehov av kontroll eller vård ansågs kvarstå, trots att den dömde avtjänat ett straff, sombedömdes rättvist med tanke på hans skuld. Systemet, somavsågs för fattiga unga eller arbetslösa personer, fick i Sverige en exponent i lösdriverilagarnas roll somhjälpgumma åt straffrätten. Den offentliga myndigheten arbetade här alltså i två rättsligt skilda spår, dels straffverkställighet, dels administrativt, politirättsligt tvång. Somlegitimitet för det senare ledet hänvisade man till samhällets behov av socialt skydd och till naturrättsligt färgade idéer omden tvingades rättighet att bli förbättrad. • Genom extraordinära ingrepp kunde straffet efterskänkas, i första hand genom kunglig-furstelig nåd. Ett straffrättsideologiskt viktigt steg togs under slutet av 1800-talet genom införandet av villkorlig domi lagstiftningen, vilket förde över den principiellt problematiska straffeftergiften till domstolen. • Privata uppfostringsanstalter inrättades i ett stort antal europeiska länder från 1830-talet och komefter hand att erkännas genomlagstiftning, somreglerade åtgärdsrekvisit och genom statsanslag. Förhållandet till den offentliga maktens myndigheter och straffsystemvar emellertid länge teoretiskt och praktiskt oklart. • 1800-talets europeiska strafflagar föreskrev i ett tidigt skede att anstaltsuppfostran kunde tillgripas somett alternativ för otillräkneliga lagöverträdare, för »barn». Påföljden var avsedd att ersätta dåliga föräldrar, en anstalt in loco parentis, och barnets omgivning, snarare än den lagstridiga gärningen, skulle vara avgörande åtgärdsrekvisit. Den franska strafflagen av år 1810, Gode Pénal, innehöll bestämmelser om att en lagöverträdare som inte fyllt 16 år skulle frikännas omhan hade handlat sans discemement, alltså utan förståndsmässig urskillning. Frikännandet innebar dock inte att de offentliga myndigheterna släppte greppet. Den unge kunde nämligen efter en prövning av omständigheterna sättas i uppfostringsanstalt. Åtgärden utgjorde alltså en påföljd i området mellan straff och fattigvård och kunde i princip avse hur små barn somhelst. • Objekten för de halvprivata uppfostringsanstalterna vidgades emellertid snart till att avse barnavårdför straffmyndiga, alltså helt eller delvis tillräkneliga lagöverträdare, vilka på mer eller mindre lagliga grunder överfördes från straffsystemets verkställighetsnivå till filantropins tidsobestämda institutionsvård. Statens straffrätt och det civila samhällets fattigvård kom därigenom att överlappa varandra. •Från mitten av 1830-talet började man i Västeuropa skärpa rekvisiten för straffbarhet, först genom att höja den ovillkorliga åldersgränsen, vilket ökade flödet från straff till vård eller skyddsåtgärder. Kring sekelskiftet 1900 fokuserades sedan uppmärksamheten på sedlig mognad vid sidan av den förstånds-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=