331 utgifter som möjligt, inskränka sig till att upprätthålla yttre ordning och se till att avtalsparter uppfyllde sina åtaganden. Men den enskilde husbondens tillsyn ersattes delvis också av idén om att varje medborgare skulle övervaka sig själv genom sin egen, »inre» husbonde. Korrigeringen av regelverket speglade nämligen en långsam tendens att förskjuta åtgärdsrekvisiten för tvångsåtgärder från status, det vill säga från arbetslöshet, fattigdomeller vistelse utanför kommungränsen, till asocialt beteende, exempelvis brottslighet, tiggeri och drogmissbruk. I högre grad än planekonomin krävde marknadsekonomin att aktörerna kundeförutsäga följcierna av sina avtal, det vill säga att det fanns en viss grad av rättssäkerhet. Priset för medborgarens (arbetskraftens) större rörelsefrihet var att han själv förväntades ansvara för sin yttre skötsamhet, en ambition som låg i linje med medelklassens tilltagande strävan att behärska sina egna lidelser och planera tillvaron så förnuftigt som möjligt. Därför måste lagen vara klar i sin beskrivning av straffbara beteenden och förutsägbara reaktioner. Därför tillmättes samhällets brottslighet ett symbolvärde som var större än summan av de skador, som orsakades i de enskilda fallen. Gränsen mellan straff och åtgärder för socialt skydd var emellertid teoretiskt och organisatoriskt oklar. Debatten om straffsystemet - som fördes i penitentiärernas kretsar och inför de omfattande strafflagsrevisioner som utmärkte 1800-talets europeiska rättshistoria- blottade en motsättning. Aena sidan fanns de somville behandla ungdomsbrottslingar efter samma principer somgällde för straffsystemet i övrigt, fastän med ökat inslag av uppfostrande insatser, och å andra sidan de som, med hänvisning till vad man såg somhumanitet och behovet av rationell samhällsplanering, ville göra avsteg från samma strafftänkande. En central fråga var om straffrättens cellfängelser erbjöd de rättvisaste och effektivaste reaktionerna för växande individer, för barn och ungdom. Borde ungdomsbrottslingar få sin ändamålsenliga uppfostran tillgodosedd innanför fängelsets murar eller i andra slutna institutioner, vilka mer liknade det patriarkala arbetsliv som, i bästa fall, väntade efter behandlingen? Frågorna gav många svar, nya vägar banades från straff till vård i 1800-talets europeiska rättsordningar. Förändringen skedde i flera steg: • förminskades med hänvisning till att unga människor i allmänhet ansågs ha mindre skuld att försona och var värda större tolerans än fullvuxna. Strafflindringen byggde bland annat på den aristoteliska-skolastiska läran om »omständigheterna», vilken överfördes från det äldre systemets leuteration i andra instans till de moderna kodifikationernas latitudsystem, där omständigheterna skulle prövas redan i första instans. • Inomramen för utmätta och rättvisa fängelsestraff föreskrevs särskilda uppfostrande »anstalter» eller åtgärder, exempelvis undervisning, arbetsträning, kontakt med präster och avskilda lokaliteter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=