330 hålla sin myndighet. 1734 års lag stadgade att domstol kunde ålägga föräldrar att aga sitt barn omdet överträtt strafflagen, ibland somersättning för böter, ibland som självständig påföljd. Reaktionen placerades i gränslandet mellan familjens privata uppfostran och statens offentliga straffsystem. Somvi sett, bland annat i Nehrman-Ehrenstråhles ord, räknades agan å ena sidan inte som »egentligt» straff, föräldrarna ansågs inte som slag eller sättet för deras utdelning preciserades närmare rättsliga grunden att barnet överträdde strafflagen, att normen uttrycktes i strafflagen och att en domstol i ett straffrättsligt mål fattade beslut omsanktionen. Under senare hälften av 1700-talet framfördes delvis nya tankar omvården av behövande barn. Nu antyddes att en ändamålsenlig, samhällsnyttig uppfostran inte borde eller kunde förenas med kravet på effektivt utnyttjande av barnens arbetskraft. I samma tidsskede aktualiserades också spänningen mellan centralmakt och lokalsamhälle. Lagstiftaren försökte 1763 ålägga socknarna en obligatorisk utdebitering för fattigvård, men tvingades återgå till en reglering som gav församlingarna stort spelrum för lokalt självstyre. Kring sekelskiftet 1800 tillämpade många socknar inflyttningsförbud för fattiga, äldre eller familjer som bara levde på mannens inkomst. De enskilda husbönderna och de enskilda församlingarna tycktes ha problematt dra försorg omsina barn. Under första hälften av 1800-talet uttryckte den svenska offentliga debatten allt större osäkerhet inför upplevelsen av att den »lilla världen» - familjen som sammanhållen enhet för fostran och produktion, skrån, partikulära jurisdiktioner med mera - började lösas upp i atomer. Inomloppet av några decennier sattes statens anstalter för strafflagsfångar, arbetslösa och tiggare under stort tryck. Från 1840-talet inleddes en korrigering av regelverket rörande fattigvård, folkskola, lösdriveri och straffrätt, vilken innebar att centralmakten avbördade sig en rad funktioner rörande social kontroll och omsorg till lokalsamhällena. Samtidigt utrustades dessa med större tvångsbefogenheter gentemot understödstagare. Sociala problem, fattigdom och vanart framställdes ofta som en fråga omsedlighet, vilket ansågs påkalla »anstalter» för att uppfostra och utbilda de fattiga klasserna. Debatten visar att bemedlade, intellektuella grupper var benägna att tvinga samhällets fattiga individer till att höja sin sociala duglighet. Samtidigt med ökade förpliktelser skärptes lokalsamhällets tvångsbefogenheter över vanartade och understödstagare. Lagstiftaren kunde anknyta till en etablerad tradition inomstatskyrkans folkundervisning genomatt i folkskolestadgan 1842 och fattigvårdsförordningen 1847 medge att kommunerna kunde tvångsomhänderta barn, vilkas föräldrar inte lät demgå i skolan. Den enskilde husbondens tillsyn ersattes alltså delvis av idén om en allmän eller »social» husbonde. Det var dock inte fråga om åligganden, utan om befogenheter för kommunen att utnyttja efter egen bedömning och kassa. Kommunen betraktades i många avseenden under 1800-talet som en del av samhäl- \eisprivata sektor, staten däremot var den offentliga sektor somskulle ha så lite bestraffningsmyndighet och varken antalet . A andra sidan var den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=