RB 56

329 barn har mindre eller inget ansvar för sina överträdelser av moralregler, inklusive de straffrättsliga normerna. Vidde två idealens sida har vandrat tvåcentrala rättspolitiska och rättstekniska problem. Det ena gäller hur lagstiftaren ska värna och stärka familjen utan att ådra sig orimligt ekonomiskt-administrativt ansvar eller förta husbonden den myndighet uppgiften kräver. Det andra gäller hur man ska definiera begreppet barn och hur lagstiftningen till formoch innehåll ska reglera särbehandlingen av unga brottslingar. I Sverige uppkomredan under medeltiden föreställningen omatt den kristna församlingen, socknen, borde fungera som ett lokalt nätverk för omsorg och kontroll. Under vasatiden utvecklades visionen om ett övervakningssystem, genom vilket prästerna och socknens förtroendemän skulle kunna stötta och granska de enskilda familjernas åtgärder för uppfostran och tillsyn. Varje församling tänktes fungera somett social- och kriminalpolitiskt filter, vilket skulle samla upp de fall där den enskilda husbonden inte kunde fylla sitt ansvar. I ett långt perspektiv från tidigt 1600-tal till slutet av 1700-talet skärpte lagstiftaren kontinuerligt tonen inom politirätten, fattigvården, arbetsrätten och folkundervisningen. Det enskilda hushållet tillmättes ökad betydelse samtidigt som paradoxalt nog centralmakten eftersträvade större insyn i privatlivet. Folkundervisningen förlädes delvis utanför familjen och kunskapsplikten omgärdades med tvångssanktioner mot försumliga föräldrar. Efter internationella förebilder upprättades Institutioner, barn-, spinn- och tukthus, anstalter som hyste ett mycket blandat klientel och, i likhet med de familjer de ersatte, var avsedda att på samma gång ge långsiktig social-etisk uppfostran och kortsiktig materiell vinning. Det viktigaste alternativet för obemedlade barn var dock placering i något hushåll enligt legostadgornas reglering. Även inomstraffrätten skärptes tonen från vasatiden till slutet av 1700-talet. Den rättsliga gränsdragningen kring begreppet barn utvecklades under tydlig påverkan från Europas ledande rättssystemoch idéer hämtades från antik grekisk filosofi, romersk rättsbildning samt katolsk skolastik. De romersk-skolastiska rättsprinciperna fick betydande utrymme i förarbetena till 1734 års lag. Tidens teokratiska rättssyn utgick från att straffets objekt inte bara var den brottsliga gärningen utan också gärningsmannens karaktär, vilket krävde att domstolen ägde god personkännedom. Med stöd i hovrätternas praxis och utländsk idé- och lagutveckling föreskrev 1734 års lag att en gärningsman somfyllt 14 men inte 15 år kunde straffas i fall hans ondska, efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, kunde anses överstiga hans ålder. Det var fråga om en svensk variant av den romersk-skolastiska maximen ommalitia supplet aetatem. Familjens betydelse framhävdes genom en rad skärpta straff, ägnade att skydda husbonden mot angrepp från barn och anställda. Samtidigt växte överhetens förväntningar på husfäderna. Aga hade enligt medeltidsrätten varit en långtgående familje- och arbetsrättslig befogenhet till husbondens hjälp att upprätt-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=