327 Här kan givetvis från begreppshistorisk utgångspunkt resas invändningen att innebörden av humanitet har förändrats från år 1902 till idag. Men även med en sådan reservation är det svårt att finna stöd för påståendet att sekelskiftets uppfostringslagar skulle utgöra lagstiftarens första, viktiga steg på vägen mot vår egen tids rationella och människovänliga kriminalpolitik. Hur man än ser saken, kvarstår ett patriarkaliskt och repressivt perspektiv, närmare bestämt att en samhällsgrupp anser sig veta, ha rätt (och makt) att avgöra och att med tvång tillgodose vad en annan grupp behöver. Samma ideologiska dilemma kan givetvis aktualiseras av den demokratiska rätts- och välfärdsstatens lagstiftning om tvångsvård, ett dilemma som har fördjupats genom tillkomsten av rättighetskatalogen i 1974 års regeringsform och inkorporeringen i svensk lagstiftning av Europakonventionen ommänskliga rättigheter. Behandlingstanke - »klassisk» straffrätt: Hypoteserna var att uppfostringslagarna 1902 på lagstiftarnivå innebar ett genombrott för behandlingstanken, att detta genombrott skedde under stark påverkan från »den sociologiska skolan», att lagstiftningen avvek från den »klassiska» straffrättsskolans principer omatt reaktionen skall mätas så att de tillgodoser kraven på ekvivalens, proportionalitet och skuld. Hypoteserna får bara begränsat stöd. Ingenstans i de officiella förarbetena har vi funnit att den svenska lagstiftaren hänvisade till »empirisk» naturvetenskap, till metoder och resultat inom medicin, psykiatri, sociologi eller kriminologi. Debatten och regleringen berörde visserligen problem som diskuterades inom den internationella kriminalistföreningen (IKV), men den sociala frågan omfamiljelivets upplösning hade ventilerats sedan början av 1800-talet, och de argument och rättsliga lösningar somventilerades 1902 hämtades till stor del från inhemska mönster, somvar etablerade sedan länge. I det sammanhanget drog man sig inte för att som modeller lyfta fram den sekelgamla, kyrkliga sockenrättvisan, Karl XIVJohans regleringar från 1820-talet eller husbondens maktbefogenheter enligt 1833 års legostadga. Överföringen av äldre modeller till en gryende välfärdspolitik drevs framinte minst av Högsta domstolen. Möjligheten att byta ut straff mot uppfostran för ungdomsbrottslingar över 15 år innebar onekligen en radikal förändring på lagnivå, som stod i samband med den långa processen, där det sociala och rättsliga begreppet »barn» försköts till att omfatta även äldre tonåringar. En närmare granskning av materialet ger dock bara delvis stöd för tesen att den svenska lagstiftningen innebar ett »genombrott» för behandlingstanken inomstraffrätten. Resultaten visar att de rättshistoriska frågorna i denna del varit fel ställda. Man måste nämligen ifrågasätta om 1800-talets europeiska straffrätt någonsin »dominerades» av en självständig, klassisk skola, somframför allt byggde på Kants och Hcgels sekulariserade vedergällningsteori och somvid utmätningen av straff endast utgick från den skuld som brottslingen visat genom sin brottsliga gärtiing. Genom-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=