326 historiska bakgrund. 1902 infördes möjlighet för domstol att i stället för straff döma unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år till tidsobestämd institutionsvård. Lagstiftningen kan ses som en avgörande laghistorisk utgångspunkt för vår egen tids rättspolitiska problem i befattningen med ungdomsbrottslingar under 18 år. Problemen har beskrivits som en (omvänd) konkurrens mellan kriminalvård och socialvård, en ideologisk förbistring mellan strafftänkande och behandlingsambitioner samt en kontinuerlig villrådighet inför frågan om huvudmannaskapet för viktiga vårdinstitutioner ska ligga på staten eller på landsting och kommuner. 1902 års lagstiftning har i doktrin och lagförarbeten ofta beskrivits som ett genombrott för behandlingstanken, en kvalitativ nyhet och ett uttryck för inflytande från samtidens västerländska strömningar, från positivistiska naturvetenskaper och framför allt från de diskussioner sompå 1890-talet fördes inom den internationella kriminalistföreningen (IKV), vars ledande namn var den tyske straffrättsprofessorn Franz von Liszt. En annan tolkning har framhållit att lagstiftningen och den föregående debatten snarare hade sitt idéhistoriska ursprung i upplysningstidens utilitaristiska uppfostringsoptimism. Forskningsläget rörande 1902 års lagstiftning, och bakgrunden till dagens dualism i befattningen med ungdomsbrottslingar, sammanfattades i kapitel 1 i fyra teman: • humanitet - repression • behandlingstanke - »klassisk» straffrätt • statsintervention — laisser faire • internationalisering - isolering. Tematiseringen ledde till fyra övergripande frågeställninger eller hypoteser, vilka har prövats mot källmaterialet. Sombas för en generaliserande analys kan resultaten i korthet summeras på följande sätt. Humanitet - repression: Hypotesen var att uppfostringslagarna 1902 (liksom införandet av villkorligdomoch villkorlig frigivning 1906) uttryckte ökad humanitet, att lagstiftningen i sin egen tid framställdes som ett medel att minska lidandet för ungdomsbrottslingar och vanartade barn som satt i fängelse och andra anstalter. Undersökningen ger inte stöd för hypotesen. Debatten inför 1902 års lagstiftning kännetecknades inte av att placering av ungdomar i fängelse ansågs brutalt eller inhumant utan tvärtomav att detta »rättvisa» frihetsberövande var för kort, för milt och inte tillräckligt kännbart för att verka avskräckande. Det fanns en mycket stark opinion bland politiker, jurister, folkskolelärare och remissorgan för bibehållen skolaga, för återinförande av spöstraff mot brottslingar, och det uttalade syftet var att öka den pedagogiska effekten genom att tillfoga unga personer avsevärd kroppslig smärta.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=