RB 56

VII. Sammanfattning och slutsatser 14. Behandlingstankens genombrott? Var det bättre förr? »Den myndighet, somföräldrar har till att aga sina barn, /.../ adeln sina bönder, /.../ husbönder sitt tjänstefolk, /.../ preccptorer sina disciplar, är jämväl åtskilt från straff; ty detta är i lagen utsatt till sätt och storlek, men det förra ej vidare, än att det bör ske måtteligen /.../ Icke heller kan det egentligen kallas straff, utan aga, somövermagar pålägges, för deras okynne och onda gärningar /.../ ty det förrättas ej av någon därtill förordnad person, som annat straff, utan av föräldrar eller ock av målsman, /.../ husbonde, /.../ eller förmyndare, hemma eller vid ting, eller rådstuvudörr, /.../ stundomi någon kronobetjänts närvaro, men detta är ej alltid nödigt».' Nehrman-Ehrenstråhles ord från 1756 rör två teman som har stått i centrum för ifrågavarande undersökning. Han talar för det första om att staten och rättsordningen ger föräldrar stort utrymme att utöva ändamålsenlig, allmännyttig uppfostran och tillsyn inom familjen. För det andra noterar han att strafflagen medger en formav tvångsåtgärder mot unga personer, men att dessa sanktioner inte »egentligen» kan kallas straff utan befinner sig i gränslandet till faderlig uppfostran. Grunden för påföljden är en brottslig gärning och den ska fastställas av domstol, men omfattningen överlåts på den verkställande instansen - uppfostraren - vilken dessutom inte betraktas som bestraffningsmyndighet. Rättspolitisk utgångspunkt var att den bästa brottsförbyggande åtgärden bestod i att ge landets barn ändamålsenlig uppfostran. Knappt 150 år senare diskuterade Högsta domstolen samma frågor inför lagstiftningen 1902. Domstolens resonemang, varifrån citatet i undersökningens inledning är hämtat, innebar stöd åt tanken på särskilda uppfostringsåtgärder för unga lagöverträdare, sanktioner, vilka å ena sidan skulle grundas på en brottslig gärning och beslutas av domstol, men å andra sidan till sin omfattning bestämmas av den verkställande-vårdandeinstansen och dessutominte anses »såsomett straff i egentlig mening». Rättspolitisk utgångspunkt var att den bästa brottsförbyggande åtgärden bestod i att ge landets barn ändamålsenlig uppfostran. Jag har i denna undersökning dels studerat de kriminalpolitiska perspektiv somdiskuterades i Sverige vid sekelskiftet 1900, dels belyst deras ide- och lag- ' Nehrman - Ehrenstråhle 1756 s. 59-60 (lagrummen utcl.ämnadc). 22

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=