323 ministrativt stöd från statsmakterna. Mot slutet av 1890-talet var riksdagsmajoritetens inställning radikalt annorlunda mot den somdominerat bara något decennium tidigare. Man var mer positiv till en utbyggd statsförvaltning, ökat statligt ansvar för den sociala frågan samtidigt som den tidigare så viktiga gränslinjen mellan centralmakt och kommuner tonades ner. I stället framhölls idéer om att ökad integration mellan allmänt och enskilt-kommunalt skulle gagna »nationen». Samtidigt somstaten alltså under loppet av några decennier ökade sin intervention i filantropins uppfostringsverksamhet tog den ett fastare grepp över folkskolan genom att precisera lagstiftningen och bevilja anslag till särskolor för döva, blinda och förståndshandikappade. De sociala frågorna betraktades somnågot mer än en lokal eller regional angelägenhet. 1902 skärptes även regleringen för den kommunala fosterbarnvården, vilken på många håll tillåtits urarta till ett slags bakvänd auktion omvilken fosterfamilj som krävde minst ersättning av kommunen. Det förändrade perspektivet på förhållandet mellan stat och kommun, liksomcentralmaktens ökade intresse för lokalsamhällets förebyggande uppfostringsinsatser, sammanföll i tiden med att lagstiftaren visade större öppenhet för att differentiera straffrätten efter den tilltalades personlighet, sociala bakgrund samt behov och möjligheter att få en ändamålsenlig uppfostran eller utbildning. Tendensen var kort sagt att fler straffbara ungdomsbrottslingar omdefinierades till vårdbehövande »barn». En ändring av strafflagen 1890 tillerkände unga lagöverträdare under 18 år generella nedsättningar av straffen utöver vad som medgavs i 1864 års strafflag. Mot slutet av 1890-talet inleddes en strafflagsrevision somavsåg att även vuxna åldersgrupper skulle socialt särbehandlas genom individualpreventiva åtgärder. Den utmynnade bland annat i 1906 års lagstiftning om å ena sidan strafflindringar som villkorlig dom och villkorlig frigivning, å andra sidan straffskärpningar i form av hårt nattläger, mörkt enrum, dagsböter och tidsobestämd internering. I samma skede tillsattes ligapojkskommittén med uppgiften att utreda dels det offentligas ansvar in locoparentis för vanvårdade och vanartade barn, dels förutsättningarna för att överföra tillräkneliga ungdomsbrottslingar från korta fängelsestraff till tidsobestämda behandlingar i uppfostringsanstalt. Den svenska laghistorien låg i linje med tidens allmäneuropeiska utveckling. Målsättning, målgrupper och medel utformades i nära anslutning till vad som återfanns i debatt och lagtexter i England, Frankrike och Tyskland. 1902 års lagstiftning hade dessutom stora paralleller med lagstiftningen i Norge 1896 och Danmark 1905. De tre skandinaviska länderna avvek i processuellt avseende från regleringen i Frankrike, England och Tyskland genomatt lägga befogenheter i barn- och ungdomsfrågor på en nämnd med stark lokalpolitisk förankring, ett vergeråd respektive en barnavårdsnämnd, i stället för på domstol. Inomden skandinaviska modellen rymdes dessutomvariationer, som innebar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=