322 samhet mot budskapet i ett redan genomgånget straff och därför motivera strängare bedömning inför det kommande. Ungdom eller en bristfällig uppfostran ansågs indikera att gärningsmannen ägde ett mindre mått av inre och sedliga hinder, vilket talade för mildare straff. Manvägde inpersonligheten och uppväxtmiljön i straffmätningen. För den som ansågs dåligt uppfostrad kunde synsättet medföra mindre straffrättsligt tvång, men ökat social- eller politirättsligt. Debatten rörde nämligen inte bara uppfostringsåtgärder inomstraffets ramar utan innehöll också förslag om tidsobestämd tvångsbehandling ovanpå eller som alternativ till straff för personer mellan 15 och 18 år. Johan Hagströmer var dock tveksam om var åtgärden skulle placeras ideologiskt och organisatoriskt, omden skulle behandlas somuppfostran eller straff, medan Knut Olivecrona hävdade att den teoretiska gränsdragningen var mindre viktig i jämförelse med det praktiska behovet att omskapa ungdomsbrottslingar till nyttiga samhällsmedlemmar. Under perioden från strafflagens utfärdande 1864 till sekelskiftet 1900 inträdde ett rättspolitiskt perspektivskifte. Successivt ökade riksdagen sitt engagemang för särbehandling av ungdomsbrottslingar. 1872 års riksdag beviljade medel ur statsbudgeten för att inrätta speciella ungdomsavdelningar på fängelset Nya Varvet i Göteborg. Anstalten kom dessutom att ta emot ungdomsbrottslingar, som hade avtjänat sitt straff men bedömdes vara i behov av ytterligare vård och tillsyn. Ffär förekomuppfostran inomstraffet men också som en påbackning efter straffet. Det tvåspåriga systemet, vars rättsliga grund var en kombination av straff- och lösdriverilagstiftning, kunde tillgodose behandlingsanhängarnas klart uttalade krav på tvångsvård som varade längre än vad det rättvisa straffet medgav. Samtidigt behövde inte företrädarna för rättsdogmatikens expanderande, specialiserade och professionaliserade yrkeskår rubbas i sin vision av ett straffrättssystemutan inkonsekvenser. Somen fortsättning på 1840-talets diskussion omstatsanslag till privatauppfostringsanstalter aktualiserades sambandet mellan statsbudget och rättsteori. 1873 års riksdag anhöll att K. Maj:t skulle överv^äga en lagändring, så att brottslingar mellan 15 och 18 år i stället för undergå straff i vanliga anstalter skulle kunna sättas i särskilda statsauktoriserade förbättringsanstalter. Frågan bromsades bland annat av fångvårdschefen Gustaf Fridolf Almquist, somåberopade statsfinansiella aspekter och hävdade att cellfängelserna för vuxna måste ställas i ordning, innan man använde statsmedel för att inrätta särskilda ungdomsanstalter. Enligt Almquist innebar möjligheten att byta straff mot uppfostran för ungdomar över 15 år en frestelse för kommunerna att försumma sitt uppfostringsansvar för barn under samma ålder och på så sätt övervältra »sina» kostnader på staten. Almquist satt samtidigt i ledningen för den privata åkerbrukskolonien Hall som tog emot barn under 15 år, vilka dömts till »allmän» uppfostringsanstalt. Hall lyckades under åren 1879-1893 utverka successivt ökat finansiellt och ad-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=