321 ses genom rättvis vedergällning, det vill säga längden av frihetsberövandet skulle avgöras av domstolen, före verkställigheten, inte som Franz von Liszt senare skulle förorda, under verkställighetens gång. I tveksamma fall kunde istället 1800-talets svenska rättsdoktrin tänka sig ett tvåspårigt system, som medgav att återfallsförbrytare underkastades förlängda frihetsberövanden genomadministrativa skyddsåtgärder. Centrala frågor för undersökningen har varit omde svenska straffrättsrevisionerna åren efter sekelskiftet 1900 (tvångsuppfostran 1902, villkorlig frigivning och villkorlig dom 1906) ska bedömas som uttryck för behandlingstankens genombrott och den »klassiska» skolans tillbakagång. Resultaten visar att frågorna varit fel ställda. Behandlingstankar var inte något nytt, och de fanns i hög grad även inom 1800-talets straffrättsideologier. Den väsentliga rättshistoriska förändring somdäremot kan utläsas av den här undersökningen rörande åren kring 1900 gäller i stället synen på den offentliga sektorns omfattning och uppgifter, på förhållandet mellan allmänt och enskilt. Denna övergripande kulturförändring får sin belysning genombland annat straffrättens historia. 1864 års svenska strafflag föreskrev att förbrytare under 15 år inte skulle straffas, däremot kunna dömas att bli agade av föräldrarna eller sättas i »allmän» uppfostringsanstalt. Lagtexten tolkades inledningsvis så att statsmakten inte skulle ta något ansvar för att inrätta de anstalter som nämndes i lagtexten utan överlåta detta till den privata och kommunala samhällssektorns självständiga bedömning och finansiering. Lagen föreskrev dessutom att brottslingar mellan 15 och 18 år skulle åtnjuta generell nedsättning av de strängaste straffen, en reglering som kritiserades för överdriven humanitet och för att inte tillgodose kravet på rättvisa straff. Bakom regleringen låg två sammanhängande problem som alltjämt står i den rättspolitiska debattens centrum: hur ska det allmänna genom socialrättslig reglering kunna komplettera uppfostran inom den privata samhällssektorn, hur ska ungdomsbrottslingar genomstraffrättslig särbehandlling mötas av rättvisa och förnuftiga påföljder? Under perioden fram till sekelskiftet 1900 diskuterade riksdagen olika former för ökat statligt engagemang beträffande anstalterna för barn under 15 år. Man behandlade också frågan om att ersätta eller komplettera de reguljära straffen för personer mellan 15 och 18 år med olika former av behandlingsåtgärder. Den svenska straffrättsliga doktrinens företrädare, bland andra Annerstedt och Hagströmer, anslöt sig i huvudsak till den tyske filosofen Grolmans individualpreventiva idé omatt straffets syfte var att genomtillfogande av ett kännbart lidande förändra den dömdes »onda vilja» och personlighet, så att han inte återföll i brott. Man lade främst individualpreventiva komponenter i straffets ändamål. Tvånget skulle dock utmätas efter de yttre och inre hinder som brottslingen övervunit för att begå brottet, en princip för straffmätning somvi direkt har kunnat återföra till Immanuel Kant. Återfall ansågs tyda på ohör-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=