319 ditioner medan i synnerhet Danmark och i viss mån Norge tog mer hänsyn till centralistiska tendenser, till nya professioner och till det judiciella, straffprocessuella systemets reglerd^ Samtliga tre länder hade på 1800-talet medgett att fattigvården, senare folkskolan, kunde låta skilja barn som ansågs dåligt uppfostrade från deras föråldrar. Även på det området lämnade Danmark mindre utrymme åt lokalsamhållet och större åt centraladministrationen i Köpenhamn. Ett gemensamt problemvar finansieringen. Tveksamheten mot tvångsingripanden byggde inte på ideologiskt värn av föräldrarätten utan snarare på en osäkerhet om vem som skulle betala för det omhändertagna barnets försörjning. Straffrättsligt framträder något större skillnader. Somden tidigare framställningen visar hade Sverige aldrig lämnat sin gamla straffbarhetsgräns vid 15 år. Lagkommitténs förslag 1832 vid 10 år blev aldrig mer än ett förslag. Det likalydande norska förslaget 1830 upphöjdes däremot till kriminallag 1842, det vill säga under en period då man i Sverige befann sig i en öppen situation och förde en het debatt om kontrollsystemets fördelning mellan stat och kommun. Den norska lagen, somfick likalydande efterbildning i den danska strafflagen 1866, överensstämde alltså i detta avseende med den svenska lagkommitténs förslag 1832. Personer under 10 år kunde inte straffas, mellan 10 och 15 år rådde en villkorlig straffbarhet beroende på om brottet var grovt och den tilltalade kunde ansetts ha förstått att gärningen var otillåten. Dessutomvägdes miljön in och bedömningen skulle avse den unges »opdragelse». Tendensen ute i Europa gick emellertid i riktning mot högre straffbarhetsålder och den svenska strafflagen 1864 kunde genom att stå kvar i en urgammal position - absolut straffbarhet först från 15 år - plötsligt framstå som modern. I Danmark och Norge måste man däremot snart söka nya rättsliga former för att undvika straff för personer mellan 10 och 15 år. Den danska strafflagen 1866, somföreskrev att barn under 10 år kunde dömas till förbättringsåtgärder, tillät även justitieministeriet att besluta omdtalseftergift inom det villkorliga åldersspannet 10—15 år, om det bedömdes troligt att barnet kunde räddas och förbättras genomandra åtgärder, till exempel placering i uppfostringsanstalt. I Köpenhamn fanns dessutom en möjlighet att behandla lagöverträdelser av barn sompolitisaker, så att domaren kunde skriva av fallet för att i stället låta placera barnet i uppfostran utanför föräldrahemmet.^* I Norge infördes 1874 möjligheten för domaren att, vid förmildrande omständigheter beträffande lagöverträdare mellan 10 och 15 år, avstå från att döma till straff och i stället varna den unge eller förordna om placering i uppfostSkillnaderna ska ha utjämnats redan efter första världskriget, så att den svenska nämnden berikades med juristmedverkan medan grannländerna tonade ner juristrollen eller sköt fram allmänrepresentanterna. Stang Dahl 1973 s. 97-98. Haarlov 1932 s. 101. bör Norge, se Sveri 1957 s. 18-22, 68-71, för Danmark, se Haarlov 1952 s. 99-101. Lov 11.2.1863 respektive lov 24.5.1879. Lovtiden for kungariget Danmark.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=