318 kännas av vergerådens centrala överinstans - oververgerådet — som bestod av en domare, en ledamot utsedd av justitieministeriet och en av kyrkoministeriet. I både Norge och Danmark var således en juristdomares medverkan obligatorisk inför frågan att ta hand omett barn mot föräldrarnas vilja. Den svenska beslutsmyndigheten för barn under 15 år utgjordes enligt huvudregeln av skolrådet, en instans som 1862 hade knoppats av från det sedan sekler existerande kyrkorådet, som valdes på kyrkostämman och där kyrkoherden satt ordförande. 1902 års lag medgav visserligen att en särskild nämnd kunde tillsättas för större städer, men även den skulle väljas vid församlingens kyrkostämma.Domarens medverkan i de danska och norska råden motiverades med hänvisning till att objektet - föräldrarna och i viss mån barnet - skulle garanteras viss säkerhet. Den aspekten fick däremot inte något utrymme i de svenska motiveringarna. Somframgått tidigare antydde varken ligapojkskommitténs förslag eller den slutliga lagen någon som helst strävan till att skapa ett slags förminskad domstol. Förebilderna hämtades tvärtom från det gamla lokalsamhällets, närmare bestämt den kyrkliga socknens rutiner för kyrkoråd och skolråd. Den svenska barnavårdsnämnden ålades föra längd med personuppgifter över de barn och familjer somblivit föremål för uppfostringsåtgärder. I brottmål mot minderårig skulle nämnden på åklagarens begäran kunna lämna upplysning rörande alla barn i kommunen för rättens bedömning, om den unge borde sättas i tvångsuppfostran i stället för att straffas. Det var inte straffprocessen som började influera barnavården utan inflytandet gick i rakt motsatt riktning. Inomden »skandinaviska modellen» fanns som vi ser vissa nyanser beträffande den kommunala myndigheten. Vergerådets närhet till straffprocessen enligt norsk modelH^ tycks snarast ha förstärkts i den danska lagen 1905. Där förefaller det administrativa inflytandet minst och det judiciella störst. I Danmark hade det centrala oververgerådet sista ordet i många viktiga frågor, samtidigt som de lokala, administrativa organens makt var kringskuren i motsvarande grad. De kommitterade bakom 1895 års förslag fäste så stor vikt vid oververgerådet att de ansåg hela förslaget stå och falla med den centrala myndigheten."*^ De brottsförebyggande, allmänna uppfostringsåtgärderna befann sig i fältet mellan lokalt självstyre och centralmaktens myndighet, mellan socialvård och rättsväsende, mellan anstalter för social anpassning somå ena sidan folkskola, å andra sidan fängelse. Sverige lade störst vikt vid lokala och administrativa traDBvL 5§2 st., 14§. ■♦5 SFS 1902:67, 2, 27 §§. Kongl. förordning 21.3.1862, 23 §. SFS 1902:67, 7, 27§§. ■*7 Stang Dahl 1978 s. 92-97, 161-169, 1973 s. 95-96. •»s Bet. I s. 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=