316 avgjordes efter domen och definitivutskrivning från uppfostringsanstaltenföre maximiåldern förutsatte att beslutsmyndigheten ansåg det individualpreventiva »ändamålet» uppnått. De skandinaviska uppfostringslagarna låg i linje med de utländska lagstiftartendenser vi mött tidigare. I fråga ommålgrupper och medel fanns ofrånkomliga överensstämmelser med det sena 1800-talets lagar i Tyskland. Den skandinaviska modellens egenart gällde i stället myndigheten, dess sammansättning och arbetsordning. Lagarna kring 1900 i Norge, Sverige och Danmark föregicks samtliga av diskussioner ombeslutsmyndigheten i barnavårdsmål. I stället för domstol valde de tre länderna, med tiden följda av Finland och Island, en kommunal, administrativ myndighet, vilken fick behörighet att föranstalta om varningar, hot, övervakning och tvångsomhändertaganden.^® I jämförelse med andra länder i Europa finns därför fog för talet om en »skandinavisk modell». Modellen rymde emellertid vissa variationer. Somvi konstaterade i avsnitt II genomfördes den svenska uppfostringsreformen i två formellt fristående system, ett för icke straffmyndiga barn under 15 år, ett annat för straffmyndiga lagöverträdare mellan 15 och 18 år, vilket ledde till att ligapojkskommittén delades i två sektioner. Upprinnelsen för båda låg dock i samma riksdagsskrivelse. Flera ledamöter deltog i båda avdelningarna, hänvisningar gjordes mellan de skilda rättsområdena, regler flyttades över deras gränser och lagarna antogs i ett sammanhang. I Norge respektive Danmark utfårdades däremot en barnavårdslag somavsåg personer både under och över straffbarhetsåldern. De tekniska lösningarna avseende sanktioner mot personer i gränsskikten närmast över straffmyndighetsåldern visade således variationer, som emellertid minskar vid en närmare granskning. Alla tre rättsordningarna föreskrev nämligen något slags straffrättsligsäkerhetsventil, somgaranterade att åklagare, domstol eller justitieministeriumförst skulle göra en lämplighetsprövning, innan straffet kunde ersättas med tvångsvård. Principiellt viktigare var att den svenska kommunala vårdmyndigheten inte fick kompetens för vanartade och sedligt försummade »barn» över straffbarhetsåldern 15 år. Trots tankar i den riktningen vid 1902 års riksdag, inte minst från justitierådet Ivar Afzelius, fick den svenska barnavårdsnämnden sådana befogenheter först med 1924 års revision av barnavårdslagen. Då höjdes nämndens kompetensgräns till 18 år, vilket innebar ett dualistiskt system avseende straffbara ungdomar, inom vilket straffrätt och socialvård konkurrerade om samma objekt. De processuella frågorna hade tagit stort utrymme i både de norska och de danska förarbetena. Getz hävdade att de allmänna domstolarna inte kunde äga tillräcklig kännedomom lokala förhållanden. Inte heller var domstolarnas beSFS 1902:67, 17§. NBvL 39§. DBvL 37§. Haarltiv 1952 s. 62-96. 37 .V
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=