315 ersätta dåliga föräldrar för att på samnta gång rädda barnens och sin egen framtid. Ur ett längre perspektiv ansågs kostnaderna vara goda finansiella investeringar för skattebetalarna. Argumentet att tvånget kunde ses som intrång i en naturrättsligt motiverad föräldrarätt hade, långt före barnavårdslagarnas tillkomst, vänts till en rekyl. Samma slags »högre rätt» kunde nämligen åberopas för att skilja barn från föräldrar, somansågs olämpliga somuppfostrare. De tre ländernas lagstiftning tillgodsåg Franz von Liszts krav på att tvångsomhändertagande av barn inte behövde innebära att föräldrarna klandrades. Familjen var statens grundläggande enhet men just somsådan allt för viktig att lämnas åt sig själv. De skandinaviska lagarna syntes inte medge föräldrar rätten att själva anmäla vårdbehov utan initiativet låg i regel hos myndigheter och särskilt betrodda män eller kvinnor.Även vanartrekvisiten visade stor överensstämmelse, tvångsåtgärderna riktades uttryckligen mot persistenta beteendefall, för vilka hemmets och folkskolans uppfostringsanstalter ansågs otillräckliga, det vill säga precis samma mönster somvi funnit i 1880-talets tyska partikulärlagar.35 Alla tre revisit')nerna avsåg också att föra vissa minderåriga, tillräkneliga lagöverträdare från straffsystemet till den offentliga barnavården. Uppfostran riktades dels mot barn under straffbarhetsåldern, dels mot ungdomar i åren närmast över. I Sverige omfattades åldrarna 15-18 år, i Norge 14-16 år och i Danmark 14-18 år. Gränsen mellan vanart och brott tenderade att suddas ut när möjligheterna ökade att ersätta straff med vård. I enlighet med Liszts önskemål höjde alla tre länderna den absoluta gränsen för straffrihet och avskaffade samtidigt det rekvisit ominsikt sommotsvarade Code Pénals discernement. Tanken var att de unga lagöverträdarna skulle räddas inte bara från det ödeläggande fängelselivet utan också från det ödeläggande familjelivet, vilket medförde en samordning av miljö- och beteenderekvisit. Den svenska lagtexten framhöll gärningsmannens personlighet och omgivning vid beslutstillfället, medan den norska respektive danska förutsatte att den straffbara gärningen skulle vittna ombrister i hemmet, omsedligt fördärv och vanvård.Även om villkoren för utbyte av straff mot uppfostran konstruerades något olika måste de skandinaviska texterna anses uttrycka samma ambition att låta staten, eller dess förlängda arm, träda i föräldrarnas ställe. Lika vaga som överföringsvillkoren var kriterierna för att tvångsvården skulle upphöra. Anstaltstidcns längd Haariov 1952 s. 40-41,70-71,78-80, 136-139. Sveri 1957 s. 34-37, 119-121. Bram.stång 1964 s. 51-60. Sc det .svenska »föräldrarnas ... oförmåga» (SFS 1902:67 1 §), det norska »andre mislige forhold» (NBvL 1 §) och det danska »foraeldres ... mangel paa Evne», (DBvl. 1 §.) Flaarlov 1952 s. 71. Stang Dahl 1978 s. 167-168. SFS 1902:67:5, 7, 18§§. NBvL 24§§. DBvL 19§. Den danska lagen godtog dock anmälan från »envar». SFS 1902:67, 1 § 1 mom. NBvL 1 §c mom. DBvL 2§. SFS 1902:72, 2 §. NBvL 1 §, DBvL 1 §.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=