313 ändrade karaktär från repression till omsorg. Signifikativt lät Preussen samma år (1900) ersätta 1878 års beteckning Zivangserziehung med det mer gemytliga FUrsorgeerziehungP Den franska lagen 1850 omjeunes déténues, de engelska Reformatory Acts 1893 och 1899 samt införandet av villkorlig domöppnade, i likhet med de skandinaviska uppfostringslagarna 1896 i Norge, 1902 i Sverige och 1905 i Danmark, möjlighet för straffsystemet att släppa ifrån sig tillräkneliga brottslingar till samhållets sektor för vård och behandling. Det tyska avkallet på vedergällningen utvecklades däremot i mer fördolda former. Domstolarna fick inte möjlighet att somett led i sin rättskipning besluta omvillkorlig dom. I stället delegerades de tyska landsherrarnas nåderätt till justitieministerierna, som utifrån domstolarnas yttranden från fall till fall beviljade den fursterliga nåden och därmed en prövcotid, under vilken straffets verkställighet sköts upp. Mellan 1895 och 1903 infördes »villkorlig nåd» i rader av delstater. Den något omständliga vägen att nå samma praktiska resultat som vid villkorlig dom kunde bevara föreställningen om ett rättssystem utan inre motsägelser. Inte desto mindre kallades även den tyska metoden »villkorlig dom» och avsåg också samma klientel.-^ Sammanfattningsvis kan vi slå fast att de franska, brittiska och tyska systemen under 1800-talets tre sista decennier samtliga fokuserade på unga lagöverträdares levnadsförhållanden med den uttalade intentionen att vid behov komplettera eller ersätta bristfälliga enskilda sociala uppväxtmiljöer med offentligt administrerade uppfostringsåtgärder. Liksom i skedet före 1870 framträdde emellertid även tekniska skillnader. I Frankrike och England upprätthölls en distinktion mellan beteende- och miljöfall, i Tyskland däremot förekom både på riks- och delstatsnivå lagar somgrep över båda kategorierna, vilket kan förklaras med att man åtminstone formellt höll sig utanför kretsen av straffbara. Alla de studerade rättsordningarna införde emellertid något slags eftergift på det straffrättsliga kravet omrättvis vedergällning. Den svenska utvecklingen under 1800-talets slut visar sig stå i god överensstämmelse med de europeiska lagstiftningar vi studerat, inte minst i Tyskland. Några tyska partikulärlagar från 1880-talet - flera år innan Liszt och IKVbörjade diskutera frågan - visar sig vara tänkbara förebilder till 1902 års svenska barnavårdslag. Målgrupperna avgränsades på samma sätt, rekvisiten överensstämde ofta till formoch innehåll, tekniken var syntetisk, till en och samma lag fördes både miljö- och beteendefall, lokala, administrativa myndigheter gavs inflytande i besluts- och behandlingsfaserna. Den gemensamma intentionen syntes vara att låta tvångsuppfostran ta vid, där skolan hade misslyckats, det vill säga den instans som en gång avsetts ta vid, där familjen misslyckades. En väsentlig skillnad i förhållande till de tyska texterna var att den svenska lagen, liksom den norska och danska vid samma tid och den franska och engelska Preussen 1900 § 1. Appelius 1892 s. 172-175. Mitteilungen 1896 s. 529-538, 1897 s. 409-411. Schmidt 1983 s. 401.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=