312 straffria på grund av bristande insikt. Medlen som anvisades var fosterfamilj eller uppfostringsanstalt. Beslutet att omhänderta barn lades på domstolar men under utredningen och behandlingsfasen gavs inflytande åt lokalsamhällets organ. De tyska delstaternas lagar åberopades både i Bernhard Getz’ och i den svenska ligapojkskommitténs argumentation för att inrätta en lokal beslutsmyndighet i barnavårdsfrågor.'22 I Badens lagstiftning hette det bland annat att åtgärdsrekvisiten skulle tillämpas efter sin innebörd^^ och att representanter för folkskolan, fattigvården och kyrkan skulle höras innan domstolen fattade beslut. Liknande rutiner anbefalldes för vårdfasen, där valet av uppfostringsformvilade på en lokal, administrativ myndighet Bezirkamt. Vården i anstalt var tidsobestämd och skulle upphöra, när ändamålet (»das Zweek») var uppnått, dock senast när skyddslingen fyllde20 år. Här möter vi rader av överensstämmelser med de svenska uppfostringslagarna 1902. Badens och Hessen-Darmstadts villkor för att omhänderta de vanartade beteendefallen, vilka alltså tillkomflera år innan IKVoch Franz von Liszt tog till orda i frågan, visar påfallande formella och materiella likheter med det svenska vanartsrekvisitet 1902: »die Erziehungsgewalt ihrer Eltern oder sonstigen Fursorger und die Zuchtmittel der Schule sich zur Verhiitung ihres völliges sittlichen Verderbens unzulänglich erweisen» »så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnes otillräckliga för deras tillrättaförande». Lagtexterna förtätar den rättshistoriska process, där uppfostran inomfamiljen först kompletteras av folkskolan, därefter folkskolan kompletteras med andra uppfostringanstalter, som ytterligare selekterar de svåra beteendefallen. Utvecklingen avspeglades även på det tyska riksplanet. Civillagen BGB 1900 slog fast förmyndardomstolens rätt att byta ut den försumlige fadern mot offentlig uppfostran.25 Promulgationslagen tillät dessutom-vid sidan av riksstrafflagens regler för otillräkneliga lagöverträdare och BGB:s regler avseende försumliga, klandervärda föräldrar - federationens delstater att införa partikulära bestämmelser omtvångsomhändertaganden, sombedömdes nödvändiga »för att förebygga det fullständiga sedliga fördärvet» hos barnen. I praktiken innebar det att åtgärderna inte förutsatte försumlighet hos föräldrarna26 och att tvånget Getz 1892 s. 24. Bet. I s. 52. »unter sinngemässer Anwendung». Baden, Landsherrliche Verordnung vom 20 November 1886 §6. 2"* Baden 1886 §1. Hessen-Darmstadt 1887 Art. 1. SFS 1902:67 §1. Se även den norska barnevernsloven 1896 (NBvL), § 1. BGB (§1666) avvek inte från linjen att familjens överhuvud var fadern. Samma patriarkala synsätt genomsyrade vid samma tid Winroths »vetenskapliga» slutsatser i Svensk civilrätt II 1901 s. 20-22. EG. BGB. Art. 135. Liszt, Aufs 2 s. 247, 343. Hasenclever 1978 s. 22. Roth 1991 s. 32-33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=