311 het i särskilda lokaler. Vid mindre grova brott kunde straffet efterges och domen stanna vid en varning. Generellt gällde att gärningsmannen skulle gå fri från straff, omhan saknade insikt. Domstolen kunde emellertid låta överlämna honom till en uppfostringsanstalt, där han skulle hållas kvar så länge dess styrelse fann lämpligt, dock längst tills han fyllde 20 år.'^ Liksom Gode Pénal och de engelska lagarna kriminaliserade den tyska strafflagen 1871 flera typer av vanart, bland annat lösdriveri, tiggeri, fylleri och prostitution. Straffen bestod av frihetsförlust upp till sex veckor. Som en ytterligare skyddsåtgärd kunde den dömde efter straffet sättas under administrativ övervakning eller i arbetshus ända upp till femår. Den tyska strafflagen reviderades 1876. Revisionen innebar en återgång till principernafrån lagarna i Bayern 1851 och Preussen 1861 och ett godkännande på federal nivå av vad somredan tillämpades i medlemsstaterna,'^ nämligen att tillgripa uppfostringsåtgärder även för lagöverträdare somvar absolut straffria på grund av att de inte fyllt 12 år.'^ Domsrätten placerades hos en domstol för civila mål, Vormundschaftsbehörde. Aven åtgärdsrekvisiten i 1876 års rikstyska lagstiftning antyder en förskjutning från straffrättens bedömning av den brottsliga gärningen till en bedömning av gärningsmannen, hans uppväxtmiljö och eventuella behov av social omvårdnad. Flera delstater införde i samma skede lagar, som medgav tvångsomhändertagande, om det kunde anses nödvändigt för att hindra ytterligare sedligt förfall {zur Verhiitung weiterer sittlicher Verwahrlosung) och därtill motiverat med tanke på brottets beskaffenhet, föräldrarnas personlighet och barnets övriga levnadsförhållanden.-° Man framhöll personkännedomens betydelse, och i behandlingsfasen fick lokala, administrativa organ stort inflytande på valet mellan fosterfamilj eller anstalt liksompå tidsbestämningen av behandlingen.-' De tyska delstaternas samordning av miljö- och beteendefall framträdde ännu tydligare under senare hälften av 1880-talet. Likartade lagar utfärdades i Baden (1886), Hessen-Darmstadt, Hamburg och Liibeck (alla tre 1887), som medgav att domstol kunde besluta omtvångsuppfostran för målgrupperna sedligt försummade, vanartade barn och för ungdomsbrottslingar, som bedömts Stralgesetzbuch fiir den Norddcutschen Bund als Strafgesetzbuch tur das deutscbc Reich 15.5.1871 §§51-57. Gesetz vom 14 März 1870, betreffend die Zwangsarbeits-Anstalt zu Vechta. Geändert diircli das Gesetz vom22 Januar 1873, Art. 3, 4: 8 (Oldenburg 1870/73). Gesetz, die Einstellung verwahrloster Kinder in eine Erziehungs- und Besserungsanstalt betreffend vom29.12.1873 (Anhalt 1873). Roth 1991 s. 24. Se även ovan avsnitt 11.3 och 11.5. Gesetz betreffend die Abänderung von Bestimmungen des Strafgesetzbuch fur das deutsche Reich vom 15 Mai 1871 und die Ergänzung desselben. 26.2.1876. Flera delstater tog upp regieringen i sin partikulärlagstiftning, bland annat Bremen 1877, Preussen 1878, Oldenburg 1880, Mecklcnburg-Schwerin 1882. Appelius 1892 s. 56-59. Roth 1991 s. 25. Getz 1892 s. 13-14. Preussen 1878 Art. 1 § 1. Oldenburg 1880 Art. 1 § 1. Bremen 1877 § 1. Se t.ex. Bremen 1877 §3, Preussen 1878 § 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=