308 dividualpreventiva ambitioner och den tydliga inriktning på gärningsmännens sociala bakgrund inför straffmätningen somvi funnit vara genomgående drag i det sena 1800-talets svenska rättsdoktrin är det dock inte självklart att karakterisera 1906 års lagstiftning somett genombrott för individualiserade påföljder. 1902 års lagstiftning omtidsobestämd tvångsvård för lagöverträdare mellan 15 och 18 år kan, hur somhelst, placeras i ett större rättspolitiskt sammanhang, där staten påtog sig en ny roll för att smälta samman nationen. Var detta ett isolerat svenskt fenomen? Källorna kring lagstiftningen omtvångsuppfostran och differentieringen av straffrätten innehöll många och utförliga hänvisningar till rättsutvecklingen i utlandet. Förändrades den svenska rättsordningen även denna gång under influens från utlandet eller stod den isolerad? 13. Sverige i Europa 13.1. I husfaderns ställe - fransk, brittisk och tysk lagstiftning 1870-1900 Föregående kapitel har visat att den svenska riksdagen under 1890-talet parallellt utvidgade statens offentliga sektor och möjligheterna till att individualisera straffrättens sanktioner efter gärningsmannens personlighet och sociala bakgrund. 1 kapitlet dessförinnan har vi studerat hur utländska rättsordningar fram till ungefär 1870 skapade olika former för att överföra ungdomsbrottslingar från straff till vård. I fråga omförminskat tillräkneliga personer valde man att göra eftergifter på den rättvisa vedergällningen. Om de enskilda uppfostrarna bedömdes otillräckliga kunde staten låta ersätta dem med andra. Även under 1880och 1890-talen kanvi finnaett gemensamt mönster för Västeuropa, somvisar att den svenska lagstiftningen 1902 omuppfostringsåtgärder, liksom lagarna 1906 omvillkorlig dom och villkorlig frigivning, inte var unika. 1 Frankrike fanns sedan den borgerliga revolutionen 1789 regler omatt den lokala fattigvården, Vassistance puhlique, skulle ta hand omalla utsatta och föräldralösa barn.' Enligt Code Civil (1804) kunde föräldrar, som ansågs vara dåliga uppfostrare förlora förmyndarrätten över sina barn. Den napoleonska civilrätten var emellertid tämligen patriarkal och skyddade längepatriapotestas, husfaderns rättsliga makt över fru, barn och tjänstefolk.2 Ett beslut i kassationsdomstolen 1867 fastslog att förmyndarrättens förlust inte innefattade den personliga omsorgen om barnet. Omhändertagande mot föräldrarnas vilja kunde då bara komma i fråga enligt Code Pénal, det vill säga först när barnet begått någon straffbar handling.^ ’ Rusche - Kirchheimer 1939 s. 77-78. Bet. I s. 56. 2 Zweigert - Kötz 1993 s. 95-96. van Caenegem 1994 s. 5 fn. 4. ^ Se Jagemann i Mitteilungen 1889 s. 66-67 samt NTfF 1881 s. 86-90.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=