307 digheter som »drivit honom till brottet». Domstolen skulle också beakta den brottsliges eventuella behov och möjlighet att få uppfostran eller handledning. 1906 års lagstiftning byggde på det betänkande strafflagskommittén lämnat den 17 maj 1902, det vill säga två veckor efter det riksdagen antagit lagarna om uppfostran av vanartade barn och minderåriga förbrytare.**^ Förbindelsen mellan de två lagkomplexen låg i öppen dager. Strafflagskommittén framhöll i sitt betänkande att den villkorliga domen inte avhjälpte en speciell olägenhet med korta frihetsstraff, nämligen den att unga brottslingar fortfarande riskerade att släppas tillbaka i sin gamla och farliga omgivning. Detta var emellertid ingen tung invändning. Tvärtom föreslog kommittén att just den villkorliga domen skulle kunna fungera som en brygga frän straffsystemet till värdsektorn. Bryggan skulle emellertid inte bara byggas för överföringen av ungdomar till uppfostringsanstalter utan också för bland andra alkoholister och lösaktiga kvinnor, sombehövde sättas i förbättringsanstalt under en längre tid. Med hänsyn till brottslingen själv och hans farlighet var alltså den villkorliga domen att föredra framför korta frihetsstraff. Strafflagskommittén säg uppenbart ett samband mellan uppfostrande anstalter för ungdomsbrottslingar och långvarig tvångsvård av vuxna förbrytare, sominte själva klarade av att leva ett socialt normalt liv. Dennadifferentierade och tväspäriga straffrätt, somville göra skillnad pä folkur olikasamhällsklasser, sattes dessutomi samband med förhoppningar omutbyggd social omsorgoch kontroll i vidare mening. Användningen av villkorlig dommot unga brottslingar skulle enligt förslaget 1902 (och även lagen 1906) företrädesvis användas om man kunde räkna med att brottslingen fick nödvändig uppfostran och handledning utanför straffsystemet. Möjligheten till villkorlig dom berodde därför, skrev strafflagskommittén, ytterst pä hur mycket stat, kommun och enskilda var beredda att satsa pä särskilda uppfostringsätgärder för yngre, vilsekomna personer.**^ De omständigheter som främst skulle beaktas i tillämpningen av villkorlig dom— brottets beskaffenhet, gärningsmannens ålder, personlighet och sociala omgivning - var uppenbarligen nära besläktade med 1902 års rekvisit för tvängsuppfostran. I praktiken utvecklades också en kombination av de tvä instituten, genom att ynglingar frän dålig miljö men med god prognos dömdes till villkorlig dom och tvängsuppfostran.**^ Tillsammans innebar de båda komplexen en ytterligare betoning av individualiserade påföljder, samtidigt somde avskräckande inslagen fortfarande tillmättes vikt för den individualpreventiva, uppfostrande effekt man påstod sig vilja eftersträva.'*^ Mot bakgrund av de in- 'ift Betänkande och förslag af den af Kongl. Maj:t den 25 maj 1900 tillsatta kommité för afgifvande av förslag omskärpning af vissa frihetsstraff och omvilkorlig frigifning äfvensom för utredning af frågan omvilkorlig straffdomm.m. Afgifvet den 17 maj 1902 (Strafflagskommittén). Strafflagskommitténs betänkande 1902 s. 105-106, 128. Stjernberg 1911 a s. 40-42. Häthén 1990 s. 226. V. Almquist 1907 s. 14. 117 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=