306 säga både skrämmande, affliktiva straffmoment och eftergivande, villkorlig dom. Skrivelsen upprepade utskottets ord om införande av spöstraff, där ett kroppsligt lidande ansågs kunna böja unga, trotsiga sinnelag.* Bara ett fåtal av riksdagsledamöterna kan, åtminstone utifrån sina officiella ståndpunkter, ha varit nöjda med förslaget i sin helhet. De största svårigheterna i riksdagen mötte uppenbarligen den villkorliga domen, inte förslagen om avskräckning och kroppsstraff. Olika, närmast motstridiga intentioner bar upp den politiska processen. Advokaterna Philip Leman och Karl Staaff, som båda var medlemmar i IKV,**-^ var av diametralt olika mening beträffande kroppsstraff. De blandade kraven var förutsättning för parlamentarisk majoritet och för beslut, men också en grund för att det fortsatta arbetet kanske inte skulle tillfredsställa allas intentioner. K. Maj:t uppdrog25 maj 1900 åt en kommitté att ge förslag omskärpning av förvandlingsstraffet och de korta frihetsstraffen samt presentera förslag om villkorlig straffdom eller varning. Det tidigare önskemålet från riksdagen om villkorlig frigivning lades också till kommitténs uppdrag. 1906 infördes villkorlig dom och villkorlig frigivning i Sverige. Genom verkställighetslagen samma år kulminerade cellstraffets användning i svensk straffrätt.**'^ Fången skulle under arbetsplikt avtjäna åtminstone tre år i ensamcell. Vid vissa grova brott kunde straffet skärpas genom hårt nattläger och/eller mörkt enrum i högst sex dagar, vid livstids straffarbete upp till 21 dagar i följd. Däremot gjordes inga skärpningar av de kortvariga förvandlingsstraffen för böter, det moment som faktiskt burit framförslaget omvillkorlig dom genom första kammaren 1898.**5 Lagstiftningen omstraffskärpningar, villkorlig dom och villkorlig frigivning tillkom1906 i en formsom gör det rimligt att tala omett samlat åtgärdspaket. Villkorlig frigivning förutsatte god individuell prognos, att den dömde uppfört sig bra under straffet och visat hederlig vandel dessförinnan. Beslutsmyndigheten K. Maj:t skulle också väga in den miljö somväntade efter en frigivning, omden dömde kunde erbjudas stöd och tillsyn av någon person eller förening och hitta en lovlig försörjning. Förutsättningen för användning av villkorlig domvar att brottslingen lät sig rättas utan straff, vilket krävde kännedomom hans tidigare vandel, uppförande i övrigt, levnadsförhållanden och de omstänRiksdagens skrivelse 1898:133. Leman, se Mitteilungen 1892 s. 23. Staaff, se Mitteilungen 1897 s. 26. År 1897 var ävenJohan Thyrén medlemi IKV. Han debuterade 1899 vid de nordiska juristmötena där han i sitt anförande föreslog alternativ till korta frihetsstraff, bland annat skärpningar sommörkt enrumoch lindringar som villkorlig dom och särskild uppfostran för ungdomsbrottslingar. Thyrén 1899. Häthén 1990 s. 143-144. "■* SFS 1906:51. Lag ang. villkorlig frigivning respektive Lag ang. villkorlig straffdom, bada 22.6.1906. Häthén 1990 s. 290-293. "5 Först i samband med Karl Schlyters »avfolkning» av fängelserna började bötesfångarna sjunka från 1930-talets 3.000 per år till 1981 c:a 50 per år. Nelson 1983 s. 572. 112 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=