305 fentliga myndigheter redan ett system som stod nära den villkorliga domen. Tyvärr skedde det inte i tillräcklig utsträckning och det skar enligt Wieselgren i hjärtat att se små pojkar sättas i fängelse för okynniga tilltag. Första kammaren accepterade nu även de mildrande inslagen, men med visst motstånd. Först efter votering kunde kammaren med siffrorna49-29 bifalla utskottets hemställan i dess helhet, det vill säga låta förslaget omvillkorlig dom gå vidare. Också andra kammaren innehöll både kritiker och anhängare till den villkorliga domen. En av motionärerna, Georg Kronlund, framhöll att villkorlig dom vore tillräcklig vid okynnesbrott, då den skulle innebära att samhället höjde en på samma gång hjälpande som varnande hand. Här fanns emellertid också en vänstergrupp som var kallsinnig mot differentieringens skärpande moment. Karl Staaff ställde sig, med instämmande av sex ledamöter, däribland Fridtjuv Berg, K. G. Karlsson och Hjalmar Branting, mycket tveksam till att koppla i hop den villkorliga domen med utskottets förslag om strängare och affliktiva straff. Staaff kritiserade uppfattningen att staten i varje enskilt fall måste ge straffet en sådan skärpa, att det verkade som ett obehag eller lidande för den dömde. Den brottsling somsvalt utanför fängelset skulle i så fall ovillkorligen tvingas att svälta mer innanför murarna, den somfrös skulle frysa mer innanför och för den som inte hade något nattläger under tak, utan låg på den hårda marken, måste inrättas något speciellt pinoläger inom fängelset, så att han låg ännu hårdare där. Staaff avvisade prygelstraffet och hävdade att det visserligen inte var olämpligt för några typer av brott, omdet med begränsades till vissa åldersgrupper men att det å andra sidan hade en förråande och mot sina egna syften verkande effekt i andra fall, varför det inte borde införlivas i det svenska systemet. Staaff förordade i stället en revision av bötesstraffen. Gällande ordning tillfogade nämligen inteden rike och den fattige lika stort obehag, då samma straff för den förre kunde innebära förlust av några dagars existens och för den senare förlust av en låda cigarrer. Dessutomifrågasatte han utskottets underlag, eftersombrottmålsstatistiken för ringa misshandel inte alls visade den skrämmande ökning som gjorts gällande. Staaffs första reaktion hade därför varit att avvisa hela utlåtandet, men han hade ändrat sig sedan första kammaren kunnat svälja »det beska pillret villkorlig dom, omdet också insockrats uti så ljuva förhoppningar somförhoppningen om vatten- och brödstraffets och prygelstraffets införande». Men han gjorde så helt och hållet med hänsyn till att förslaget omvillkorlig domvar så behjärtansvärt. Sedan andra kammarens bifallit utskottets hemställan'" avlät riksdagen skrivelse till K. Maj:t med önskemål om att finna alternativ till de korta fängelsestraffen. Riksdagen framhöll här behovet av individualiserade straff, det vill "I AK 1898:38:9-19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=