304 och med avbrott av »hygieniska» skäl. Även mörkt fängelse och hårt nattläger måste anses som lämpliga medel att framkalla den varaktiga känsla av obehag somkundebibringa brottslingenskräck mot förnyad lagöverträdelse. För yngre manliga våldsbrottslingar borde spöstraff komma till användning. Erfarenheten visade nämligen, skrev utskottet 1898, att »tillfogande av kroppsligt lidande har en mäktig kraft att böja ett ungt, mot samhällsordningen trotsigt sinne». Kammardebatterna följde tre linjer. En stödde förslaget om införande av kroppstraff, men kunde inte se något gott med den villkorliga domen. En annan, bara företrädd i andra kammaren, intog rakt motsatt position och tillstyrkte den villkorliga domen, men såg inte något samband med affliktiva skärpningar. En tredje falang ställde sig bakomförslaget i sin helhet och stödde både skärpningar och lindringar. Första kammarens Öländer och Hasselrot invände att en villkorlig dom skulle innebära en icke ekvivalent lindring, vilken måste framstå som orättvis både mot brottsling, offer och det allmänna rättsmedvetandet. Om i stället straffen gjordes tillräckligt avskräckande, förföll hela basen för den villkorliga domen.’Förslaget i sin helhet hade sina tillskyndare i Gustaf Rudebeck, Philip Leman och Sigfrid Wieselgren, vilka bland annat hävdade att straffets ändamål inte var den enskildes vedergällning utan snarare ett medel för staten att skipa rätt och korrigera den brottslige. Omstaten ansåg att straff inte borde förekomma, hade målsäganden ingen befogad grund att klaga. Ändamålet med den villkorliga domen var att fängelserna inte skulle befolkas i onödan. Det förelåg ett samband mellan villkorlig domoch skärpta fängelsestraff; först vid ett återfall torde fängelse krävas och då i en kraftigare och långvarigare formän för närvarande. Det var på långvarigheten somstraffens hot berodde. Straffskärpningarna bifölls således av den första kammaren och vad som behövde försvaras var i stället förslaget om villkorlig dom. Fångvårdschefen Sigfrid Wieselgren stred särskilt energiskt och återkom till samma ärende som i sin skrivelse 1889. De överfyllda fängelserna var det som svårast tyngde den svenska fångvården. Korta fängelsestraff uppfattades inte som straff av några andra än domaren och lagboken. Men för att få med första kammaren på den villkorliga domen åberopade Wieselgren nu inte utlandets lagexempel eller de tyska kriminalisterna kringFranz von Liszt. I stället hänvisade han till inhemsk kontinuitet som förebild för framtidens kriminalpolitik. Villkorlig dom hade enligt Wieselgren förekommit inomden gamla arbiträra straffrätten i Sverige redan under 1600-talet för att upphöra först i och med 1734 års lag. När det gällde okynnesbrott av pojkar tillämpade dessutom poliskamrar och andra of109 1897: Fröberg, Lundström, Rudebeck, Öländer, Hasselrot, Pehrsson, Carl Fredrik Petterson, Gustaf Andersson (FK) och M. G. Bruzelius, N. Nilssoni Skärbus, P. G. Petersson i Brystorp, Folke Andersson, J. Anderson i Tenhult, O. W. Redelius, Fr. Ohlsson i Växjö, N. Jönsson i Gammalstorp (AK). 1898 var Bruzelius ersatt av K. S. Husberg. FK 1897:1: 15. AK 1897:2:3. FK 1898:2:3. AK 1898:2:2. 109 FK 1898:32:43-58. Mot villkorlig domtalade även Unger. 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=