16 Elwin hävdar att det för strafflagstiftningens del varit »fråga omett fullföljande av det sätt, på vilket de sociala reformerna hade byggts upp under början av 1900-talet, präglade av moraliskt patos och uppfostrarnit». Behovet av samhällsskydd står emellertid i motsats till demokratins grundläggande ideal: frihet, jämlikhet, humanitet, och solidaritet. I likhet med Strahl och hans efterföljare ser Elwin 1902 års uppfostringslagar som utslag av reception från IKV. Däremot ställer sig Elwin kritisk till individualiserade påföljder, vilka han anser stämma väl överens med »den idé om olikhet mellan människor som inte är främmande för en borgerlig människosyn».'^' Hans-Erik Olson hävdar att 1902 års barnavårdslag redan till sina intentioner var en klasslag, avsedd att dra in industriarbetarbarnens fritid - nyupptäckt och hotande - under de välmenande och självtillräckliga myndigheternas konformerande fostran. Konservativa och liberala kunde förenas i en upplevelse av social omvandling och instabilitet. Också han betonar kontinuiteten fram till vår egen tid och att 1902 års lagar lade grunden för 1900-talets fritidspolitiska utveckling. Paternella föreställningar omden »skötsamme arbetaren» - ett ideal som har åtskilligt gemensamt med den självbehärskning städernas medelklass såg som sin främsta dygd — skulle sedermera passa som hand i handske för »ABF-andan», enligt vilken arbetarna borde höjas till en högre kulturell nivå. Olson framhåller också den offentligrättsliga och statsekonomiska aspekten omatt staten från 1890-talet övergick till en interventionistisk socialpolitik.“^2 ÄvenTommy Lundströmunderstryker de avgörande materiella och processuella likheterna mellan samtliga lagar som reglerat den svenska barnavården från 1902 till slutet av 1900-talet.‘*^ Trots terminologiskaförskjutningar och utmönstring av moraliskt präglade begrepp har rekvisiten (förutsättningarna) för åtgärder i stort sett varit oförändrade. De har avsett beteende- respektive miljöfall, de senare i sin tur uppdelade på normativa indikationer (samhället accepterar inte att barn vanvårdas) respektive prognostiska (samhället accepterar inte att barn riskerar att utvecklas i negativ riktning). Även beträffande organisationens placering i kommunala nämnder, liksom i regelverken för utredningar och beslut angående omhändertaganden av barn, finner Lundström stora likheter med de strukturer som utvecklades under 1900-talets första decennier. I motsats till t.ex. Bramstång inläser Lundströmi 1902 års lagstiftning några perspektiv som han anser vara fundamentalt nya för svensk rättspolitik. Det första skulle vara att fängelsestraff anses olämpligt och ineffektivt för barn eller ungdomar som begått brott, det andra att brottsligt beteende kan förebyggas ■" Elwin m.fl. s. 68-76. '*2 H.-E. Olson 1992 s. 26-53. Lundström1993. Se även Fahlbeck 1938.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=