303 bekvämt liv jämfört med tillvaron i frihet. I motsats till vad Leman framhållit i sin motion 1897 förordade han året därpå även lindrigare påföljder, det vill säga vägar att föra bort personer från fängelserna, att minska trycket på och kostnaderna för fångvården. Först i de fall då förvandlingsstraffet var oundgängligt borde det verkställas i de föreslagna effektivare och strängare formerna, för vilka domaren skulle bestämma tidsperioden. För att ytterligare minska antalet korta fängelsestraff rekommenderade Leman också villkorlig dom. Lagstiftning i den riktningen hade nyligen genomförts och tillämpats med synbar framgång i Europa, USA och Australien och även förordats vid de nordiska juristmötena 1890 och 1896. Samma år, 1898, lade Georg Kronlund, häradshövding i Torneå, med instämmande av Andersson i Hasselbol, en motion med likartad tendens. Även Kronlund kritiserade förhållandet att fångvården till övervägande del, utan någon positiv individualpreventiv effekt och till stora kostnader, hyste ett klientel av medellösa småbrottslingar och missbrukare som straffrätten egentligen inte skulle ta hand om. Förvandlingsstraffet drabbade utan åtskillnad nybörjaren, vaneförbrytaren och den somförsummat att betala hundskatt, likaväl somdet drabbade bedragaren. Botemedlet var införandet av villkorlig dom, en påföljd somutan all tvekan borde ha sin viktigaste användning vid ungdomars okynnesbrott. Den vanvårdade och vanartade ungdomen och dess återförande till samhällsnyttiga individer var, påpekade han, redan föremål för K. Maj;ts utredning. Kronlund såg liksomLeman ligapojkskommitténs funktion som en del av flera i ett större kriminalpolitiskt programför individualiserade påföljder. Lagutskottet anslöt i stort till motionernas slutsatser och krav på hårdare tag.'°^ De kortvariga fängelsestraffen hade »alltför mycket låtit sig bestämmas av brottslingens kroppsliga välbefinnande» och kunde bara undantagsvis utöva en avskräckande inverkan på den bestraffade. Även om man inte tillgodosåg den teoretiska uppfattningen att lämpa straffet efter brottslingens individuella natur, skrev utskottet i en diskret hänvisning till modern kriminalistik, borde man noga tillse att det »i varje fall verkar som ett sådant, d.v.s medför sådant obehag för den brottslige, att han därav erhåller väckelse till eftertanke och ånger över sin brottsliga gärning». Villkorlig dom, skärpning av förvandlingsstraffet för böter jämte domarens frihet att efter omständigheterna bestämma tid och och sätt för verkställigheten borde medge att straffet avpassades efter varje särskild brottslings individuella natur. Det stora flertalet kortvariga frihetsstraff skulle kunna ersättas med en villkorlig dom. Någon minskning av fängelsets avskräckande verkan var inte att vänta, då brottslingen ju aldrig skulle kunna förutse dess användning. Om fängelsestraff tillgreps, borde det skärpas genomaffliktiva moment, exempelvis återinförande av vatten och bröd, förutsatt att det skedde under läkarkontroll '07 mak 1898:74. Häthén 1990 s. 220, 222, 289. '0" LU 1898:69. 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=