302 Följden blev att gossarna i tre-fyra år förde ett riktigt dagdrivarliv eller gick omkring och sålde cigarrer och vande sig vid en hel del osedlighet. Leman argumenterade här i samma banor som fängelsepredikanterna och folkskollärarna: när varken arbete, familj eller skola oavbrutet övervakade barnen, var faran stor för deras vanartande och därmed för samhällsordningen. Riksdagen avslog emellertid alla Lemans förslag utomdet som gällde kontroll av domstols beslut omaga. I den frågan hemställde man hos K. Maj:t om preciserade bestämmelser och skrivelsen, som avsåg förbrytare under 15 år, komsomnämnts att läggas under 1896 års ligapojksskommitté. De av Lemans botemedel somförkastades - skärpta straff, nya straffarter, sänkt straffbarhetsålder - var inte individualiserade efter gärningsmannen och avsåg att sortera in fler och företrädesvis unga förbrytare under straffrättens och fångvårdens apparat. Det förslag som vann gehör — övervakning av utdömd aga - avsåg något teoretiskt och praktiskt annat, nämligen effektivisering av en uppfostringsåtgärd somi princip låg utanför fångvårdens organisation. Leman återkom vid riksdagen 1898, men nu med andra retoriska grepp. Problemet, dess symptomoch orsaker, beskrevs med nya referenser. Förslagen om botemedlen var differentierade och underbyggda med andra hänvisningar än 1897. Dessutomhade Leman nu stöd av en liknande motion i andra kammaren. Den skrämmande bilden av ett samhälle i begynnande förfall tecknades den här gången främst med skildringar inifrån fängelserna, inte från det fria samhällslivet. Krisen i anstalterna belystes med samma material somFridtjuv Berg och utskotten använt 1896, nämligen fängelsepredikanternas klagomål, återgivna i utförliga citat. Prästerna hävdade att fängelsestraffen i regel var för korta, för milda och hade förlorat sin karaktär av skam, vilket motverkade den allmänna preventionen. Systemet belastade statskassan utan att man vann motsvarande fördelar i formav avskräckning eller förbättringav den brottslige.Prästernas motiveringar för att ersätta fängelsestraffet gick med andra ord inte ut på att reaktionsformen var för plågsam eller långvarig utan på att den var för behaglig för att avskräcka fången och allmänheten. I jämförelse med 1897 anvisade Philip Leman ett differentierat åtgärdssystemmed möjligheter till både skärpta och lindrigare påföljder. Straffen för brott mot person skulle skärpas helst genom affliktiva straff (mot kroppen), nya arter av frihetsstraff skulle införas, t.ex. fängelse vid vatten och bröd, hårt nattläger eller mörkt fängelse. Samtidigt föreslog han anstånd med obetalda böter och att villkorlig dom skulle införas vid småbrott eller förmildrande omständigheter. Kravet på skärpta straff kunde, somvi har sett, stödjas med utländska exempel. Inför avskaffandet av det svenska straffet på vatten och bröd 1880 hade dessutom justitierådet Knut Olivecrona hävdat att fängelset erbjöd ett alltför TfU(1) 1896:9:25-26, 35. MAK 1898: 10, refererad i NJA II 1898:8. 105 105 106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=