301 I riksdagsskrivelsen 1893 betonades att grunden för att villkorligt frige en fånge borde vara att han hade utsikt till »ärlig försörjning». Straffet skulle kunna förkortas, om risken för vagabonderi och vanart minskades genom en anställning. Samma villkor gällde för att obemedlade skulle gä fria frän tvångsåtgärder enligt 1885 års lösdriverilag, vilken annars erbjöd en möjlighet att förlänga straffet genom tvångsarbete, om fången saknade arbete vid frigivningen,alternativt avstå eller förkorta det omden sociala prognosen var god. Regleringen, somhade anor sedan medeltiden, kunde nu försvaras med hänsyn till den moderna kriminalpolitikens krav pä individualprevention. Kraven pä mildare straff förenades ofta med krav pä härdare tag. 1897, året efter ligapojkskommitténs tillsättning, väckte göteborgsadvokaten Philip Leman en motion i första kammaren.'O'* Leman oroades över den tilltagande våldsbrottsligheten som åtskilliga minderåriga - i storstäderna benämnda »ligapojkarna» - låtit komma sig till last. Grundorsaken till ökningen av antalet våldsbrott var enligt Leman den dåliga uppfostran som förekom i sä mänga hem. Det kunde därför frän social synpunkt ifrågasättas ominte stat eller kommun skulle ha rätt och skyldighet att rycka barnen frän de dåliga hemmen och låta uppfostra dem i ett gott hem, helst pä landsbygden. Innan man pä detta vis hann angripa det onda vid själva roten måste man emellertid söka andra medel för att åtminstone avhjälpa det onda. Leman föreslog för det första att vissa brott mot person skulle rendera straffarbete i stället för somnu enkelt fängelse, för det andra att minderåriga och yngre brottslingar skulle kunna fä fängelse skärpt genom affhktiva straff eller spö, för det tredje att straffbarhetsäldern skulle sänkas till 14 är för fler brott än för närvarande och för det fjärde att aga, somenligt strafflagens kap. 5 § 1 förordnats för brottsling under 15 är, skulle verkställas under lämplig offentlig kontroll. Man borde inte tveka inför en ökad användning av kroppsstraff ansåg Lcman, ännu en i den länga raden av piskans anhängare inomden svenska juristkären. Tvärtom vore det pä tiden att försätta strafflagen i ett skick som motsvarade den »moderna» uppfattningen om samhällets skyldighet att, sä långt som möjligt, skydda individen mot personliga våldsgärningar. Leman kritiserade också förordningen 1881 ombegränsning av minderårigas användande i arbete. Den medförde att pojkar som lämnat folkskolan inte kunde användas i fabriker, eftersom man inte fick ta hela deras tid i anspråk. Strahl 1955 s. 26 not 4. Montgomery 1951 s. 61-66. Hammarskjöld 1866 s. 91-92. 103 Wetter 1912 s. 23-25. Kongl. Majas Nådiga Stadga omWärfning och Manskaps legande till Krigstjenst, 7 April 1802, § 15. SFS 1906:51 §2. BrB 27:4. Det tänjbara rekvisitet om »ärbar försörjning», som infördes i lagstiftningen (f.n. BrB 27: 4) under det gustavianska enväldet, ingär fortfarande i regleringen av institutet villkorlig dom. Man får anta att det har behållits av andra skäl än de som låg bakom dess tillkomst. Se Jareborg 1992 s. 149. Se även ändring (1995:773) i 4§ 2 kap. utlänningslagen (1989:529), som föreskriver att uppehällstillständ skall prövas med beaktande av om »utlänningen kan förväntas föra en hederlig vandel». 104 MFK 1897:31. Leman varsedan 1891 medlem av den internationella kriminalistföreningen. Mitteilungen 1892 s. 23. 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=