300 svenska fängelserna. Förvandlingsstraffen för böter hade ökat snabbt och i stor omfattning. 1895 verkställdes drygt 15.000 förvandlingstraff, av vilka 97%var kortare än 14 dagar, 80 %kortareän en vecka.Debattenrördeockså den ideologiska och ekonomiska frågan vart unga lagöverträdare skulle föras. Gemensam utgångspunkt för de flesta inlägg var kritiken av de korta frihetsstraffen. Grundvalen för internationella kriminalistföreningens (IKV) första program 1889 var bland annat att reformera straffrättens verkställighetsformer och programmets sjunde punkt fastslog just önskvärdheten av att byta ut de korta frihetsstraffen mot andra påföljder. Ämnet var inte nytt. Redan Carléns motion och riksdagsskrivelsen 1873 hade knutit i hop frågorna omuppfostringsanstalter för unga med »progressiva straff», det vill säga straff som medgav villkorligfrigivning för fångar, som visade en lovande utveckling. Hagströmer hade i sin avhandling 1875 kritiserat fängelsernas förslöande inverkan och krävt att straffen skullevara hårdare. Han hade då ställt sig positiv till villkorligfrigivning inomett progressivsystemmen senare intagit en mer kritisk hållning.I sin lärobok Svensk straffrätt (19011905) talade han ännu tydligare: orsaken till fängelsets mindre goda resultat var att man »i följd av ensidigt humanitära strävanden eftersatt straffets ändamål att utgöra en kännbar tuktan av brottslingen».*^’ 1889, samma år som IKV-programmet antogs, hade fångvårdschefen Sigfrid Wieselgren i skrivelse till regeringen påpekat problemet med de korta fängelsestraffen och understrukit vikten av att införa både villkorlig frigivning och villkorlig dom.^^ Sedan fängelsestraffet på vatten och bröd avskaffats 1884 hade antalet förvandlingsfångar ökat med ungefär 4.000. Strafflagsrevisionen 1890 höjde gränserna för fängelse, fler brottslingar dömdes till böter, somde sedan inte kunde betala, varför de kom till fängelset somförvandlingsfångar och inte somfängelsedömda.^^ Ett ökat antal kortvariga frihetsberövanden stod i skarp motsats både till de moderna straffteoriernas ideal och Wieselgrens föreställning omfängelset som en flerårig »uppfostringskurs». Flera länder införde olika former av villkorlig domomkring 1890, t.ex. England 1887, Belgien 1888, Frankrike 1891 och Norge 1894. I den svenska riksdagen hade motionärer aktualiserat institutet, bland annat Olof Andersson i Hasselbol 1890. Ytterligare motioner i frågan kom1893 av Andersson och av Hugo E. G. Hamilton.Riksdagen anhöll samma år förgäves hos K. Maj:t om en utredning rörande villkorlig frigivning. LU 1898:69: 12. Nelson 1989a s. 204. Hagströmer 1875 s. 215. Hagströmer 1901-1905 s. 399 fn 1. Stael von Holstein 1890 s. 1-12. Hagströmer 1901-1905 s. 398-399. Tryckt i NJA II, årg 14 nr 16. Se Hagströmer 1901-1905 s. 437-438. Häthén 1990 s. 219101 225. Häthén 1990 s. 220, not 214. MAK 1890:9, LU 1890:45. MAK 1893:34 och 97. Riksdagens skrivelse 1894:98. Häthén 1990 s. 220. 100 101
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=