298 inte fick tillämpas på personer under 15 årc'*^ Anstaltens intagningspraxis torde ha varit rättstridig och dessutom allmän bland de anstalter somjämfördes med Hall. Debatten gällde främst medlet, behandlingens innehåll och tvångsvårdens finansiering, myndigheten. Däremot ifrågasattes aldrig målgrupperna, det vill säga åtgärdsrekvisit, tvångets rättsgrund eller att anstalterna över huvud taget tog hand omunderåriga vanartsfall. Vad man främst diskuterade var omkommunerna försökte smita ifrån det ansvar som legat på demsedan Gustav Vasa, nämligen att själva dra försorg omsina fattiga och behövande. Den ur modern legalitetssynpunkt dubiösa tillämpningen av politilagarna som Bramstång påvisat för tidigare skeden av 1800-talet förefaller således ha levt vidare framtill 1902 års uppfostringslagar. Vi har tidigare spekulerat kring orsakerna till riksdagens totala tystnad inför barnavårdslagens åtgärdsrekvisit omföräldrarnas »oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn». Motsvarande rekvisit rörde vid samma tid upp stora diskussioner i Tyskland, England, Frankrike, Norge och Danmark.Mot den bakgrund som vi just har tecknat blir den svenska lagstiftarens tillbakalutade attityd inför legalitetsfrågan högst förklarlig. Det rättspolitiska bekymret gällde inte den lagliga eller ideologiska grunden för tvångsomhändertagande av barn, det gällde vilken samhällssektor som skulle bekosta barnens underhåll och utbildning. Riksdagens behandling av anslagen till Hall förstärker också den kronologi vi funnit för 1840-talet: särbehandlingen av unga beteendefall uppkom historiskt sett senare än insatserna för miljöfall. 1902 års uppfostringslagar innebar att lagstiftarens intresse vidgades från miljöfall till beteendefall, inte den omvända ordningen. 12.4. »en på samma gång hjälpande somvarnande hand» Vid studiet av det svenska regelverkets korrigeringar inför 1734 års lag och på 1840-talet har vi konstaterat hur förändringar inomett begränsat rättsområde ofta motsvaras av förändringar inomandra fält för rättslig reglering. 1890-talets perspektivförskjutning i fråga omfattigvård, arbetsrätt och folkuppfostran antyder en mer husbondeliknande stat i vardande, med utbyggd offentlig sektor, ökad centralisering och rättslig styrning, liksom en kombination av omsorg och tvångsåtgärder. 1893 ställde sig riksdagen bakom en upprustning av Hall, men det skedde med förbehåll. Flera ledamöter antydde att stödet till Hall kunde beviljas enbart i brist på andra anstalter. Anslaget denna gång innebar inte något löfte för framtiden, och vid nästa äskande kunde man mycket väl ställa sig avvisande.^® »Barn under femton år må ej såsomlösdrivare behandlas». SFS 1885:27 § 1 st. 3. Se ovan 6.3.2. Stråle, Höjer, Fridtjuv Berg, Wawrinsky, Loven, Gustaf Ericsson i Stockholm, Johansson i Stockholm, Fjällbäck, Åkerlund, Aulin, Alexanderson, Broströmoch Wallbom, Beckman, Hamilton, Linder, Walldén, Falk och Alsterlund.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=